Maya Scar och Natt Fängelset

Lägret för störda ungar

Wow. Det där lät väldigt dramatiskt. Jag kände inte Annabeth så bra, men hon kanske var lite av en dramaqueen.
Iallafall, jag, Percy och Grover klev ner från båten och gick upp längs stranden med Annabeth.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men det var iallafall inte det här. Till vänster om oss fanns an gigantiskt klättervägg som täcktes av stelnad lava.

" Man ska försöka klättra sig upp där medans lavan rinner ner. Nu sover alla så den som senast klättrade där har självklart stoppat lavan att rinna över, annars skulle det skapa problem. " muttrade hon och log.

På ett ställe fanns det måltavlor radade bredvid varandra och ett annat ställe verkade fungera som ett...slag fält. Bakom några stugor lite längre såg jag små röda prickar och när vinden blåste kände jag doften av söta jordgubbar.
Det fanns tolv stugor som var formade i ett U. Varje stuga var helt unik. De två största stod i mitten och var gjorda i vit marmor. På annan som var lite mindre växte det kläng växter på väggarna och på taket gräs. En annan var målad dåligt i en röd färg som såg ut att flagna bort och ovanför dörren hängde ett stort vildsvinshuvud.
Vad är det här för ställe?! Tänkte jag.

Jag var alldeles för chockad för att lägga märke till att Percy (som också verkade förvirrad) och jag hade hamnat efter Grover och Annabeth. Annabeth la däremot märke till det, stannade upp, vände sig mot oss och började stampa otåligt med foten i marken vilket jag tyckte var ytterst irriterande.
" Varför så bråttom?" Muttrade jag.
" Vi måste föra er till Keiron i stora huset. " svarade  Annabeth och blängde på mig.
" Vem fan är Keiron?" Muttrade jag men alla ignorerade mig.
" Vänta lite. När du säger Keiron menar du bara någon snubbe eller den Keiron?" Frågade Percy och såg ut att svimma.
" Öh...ja. Det är den Keiron. Som tränade flera gamla hjältar. " svarade Grover.

Jag fattade fortfatande inte vem Keiron var.

Annabeth ledde oss till ett stort hus som hon kallade för stora huset. Därinne så fanns det i ett hörn ett litet träbord men någon sorts spelplan på. Bredvid bordet stod två små matchande trädgårdsstolar, också i trä. I ena stolen satt en gubbe med mörk brunt skägg och hår till axlarna och snarkade. Hans hud i ansiktet var alldeles röd. I höger hand höll hann i en tom cola light burk.
Jag rynkade på näsan. Han såg ut som en riktig fyllhund.
På den andra stolen satt ingen. Men däremot bredvid den satt en man i en sån här rullstol som man styr via typ en spak. Han hade brunt hår och skägg. Runt ögonen hade han skratt rynkor.
Båda snarkade högt och jag höjde ena ögonbrynet mot Annabeth.

" Så om jag har fattat det rätt är det här Keiron. " muttrade jag och nickade mot gubben på stolen
" Öh...nej. Det där är Mr. D. " sa Annabeth " Vänta en sekund..."
Hon började rycka i mannen i rullstolens axel.
" Keiron!" Väste hon.

Mannen i rullstolen, som jag antar var Keiron, ryckte till och tittade förvirrat omkring sig.
" Annabeth? Grover? Vad i alsingdar gör..." började han innan han vände sig mot mig och Percy " Aha, nu fattar jag. "

Den andre mannen, den så kallade Mr. D, grymtade till och vaknade han också. Han gäspade och började genast blänga på oss.
" Vad gör ni här?! Ni ska vara i era stugor!" Fräste han.
" Mr. D, Annabeth och Grover har just kommit tillbaka från ett uppdrag. " sa Keiron och såg trött ut.
" Uppdrag? Jaha, men då får ni vänta med att tala om det senare. Klockan är ju över tolv!" Sa Mr. D lika argt.
" Mr. D, min vän, gå och lägg dig. " muttrade Keiron och skickade iväg honom till ett annat rum.

När Mr. D var borta såg Keiron lite piggare ut. Han sa åt oss att slå oss ner på den slitna gröna soffan mittemot träbordet.
" Okej. Nu kan vi hälsa ordentligt. Jag heter Keiron, och låt inte detta komma som en chock, men jag är en kentaur. Hälften häst, hälften människa. Jag är en odödlig tränare här på halvblodslägret. Snart blir jag er tränare. " berättade han.