Maya Scar och Natt Fängelset

Jag ser den onda fens borg

Så, jag satt på en flygande örndrake som har varit min rektor i 7 år. Det brukar väl hända de flesta trettonåringarna nu för tiden.

Percy satt framför mig helt tyst. Jag såg inte hans ansikte, men jag antar att han såg lika chockad ut som jag.

Jag hade mina armar runt Percy's midja. Kroppskontakten gjorde mig obekväm, men det var det enda sättet för mig att hålla mig kvar.

Manhattan försvann snabbt bakom oss och jag undrade vart rektor förde mig och Percy.

" Percy. " viskade jag.
Han svarade inte, men han hörde mig, så jag frågade min dumma fråga.
" Är det här ett skämt eller? "
Jag vet, helt korkat av mig. Percy låg inte bakom det här, det kände jag på mig. Men jag frågade mest bara för att höra hans röst.
" Maya, jag svär. Jag har inget med det här att göra. " svarade han i viskning.

Resan på rektor (det där lät fel) tog en lång tid. Det började mörkna och när jag minst anade var det natt. Stjärorna lyste klart och jag tänkte på alla stjärntecken pappa hade lärt mig.
Plötsligt slog det till mig: Pappa vet inte var jag var. Det visste inte jag heller men ändå. Han skulle inte kunna hämta mig.
Panik slog mig och jag började flämta och flåsa högt.
" Tyst halvblod! Vi är framme nu! " väste rektor till mig.
" Halvblod...? Varför..." jag hann inte avsluta meningen förrän han hyshade mig igen.

Jag hade ingen aning om vad 'halvblod' var för något, men jag tänkte inte särskilt mycket på det för att framför oss tornade ett slott, som bara kunde ha funnits i sagor.

Du kanske tror att byggnaden var vacker, som i slutet i en prinsess saga då prinsen bär flickan till sitt slott. Men självklart hade vi inte sådan tur.

Slottet, som kanske mer var en borg, var kolsvart. Med lite grått här och där. Utanför borgen stod flera vakter som helt klart inte var mänskliga för de hade sex armar och vaktade ingångarna till vem vet vad.
Från de få fönstren som fanns kom det inget varmt ljus, utan där fanns bara mörker.

" Ä-är det här du tänker lämna oss? " stammade Percy.
" Det kan du lita på. " rosslade rektor.

Jag kunde inte få fram ett ljud. Det kändes som om borgen högg mig i bröstet och försökte viska fram hemligheter som jag egentligen inte fick höra. Men det var nog bara jag som inbillade mig.

Rektor landade i ett av torn hörnen som pekade mot hav (tror jag) och knuffade ner Percy och mig från sin rygg.

Rektor förvandlades till en människa igen och en ingång i borgen öppnades.
" Följ med, mina vänner. " sa han och gjorde en gest med handen mot ingången.
Percy tog tvekat ett steg framemot, hel dumt, om du frågar mig.
" Ha, inte en chans, Herr Monsterskifrare. " spottade jag ut mig, vilket var ett misstag.
Rektor tog ett kliv mot mig och väste, jag insåg att han fortfarande hade sina draktänder.
" Det är en order Scar. " väste han.

Jag kastade min ökända mördarblick men gick in efter honom och Percy.

Så fort alla vi tre var inne försvann utgången.
Toppen, tänkte jag.

Ju längre in i borgen vi gick, ju osäkrare blev jag. Man hörde dämpade skriv nedför oss och jag rös.

Jag kände att Percy sökte min hand och jag grep den. I vanliga fall skulle jag knockat honom i ansiktet men nu var jag tacksam över den. Jag var ärligt talat rädd, så att hålla en hand kändes lite som en tröst.

" Hon har väntat på er. Speciellt på dig, Maya. " rosslade rektor fram och flinade ondskefullt.
" Vem då? " frågade jag och försökte låta tuff.
" Natten, såklart. Vem annars har en borg som ligger utanför solens strålar? "

Sättet som rektor sa 'Natten' fick han det att låta som ett namn.

Vi svänger vänster in i en annan korridor och sen vidare i en stor sal.

Jag tappade andan så fort min fot var därinne.
Taket såg ut som en riktig himmel, med stjärnor och en stor måne. Det var svårt och se om det var den verkliga himlen eller någon sorts bild.
Golvet var som att gå i en väldigt grund pöl med vatten. Jag kollade ner och såg min förfärliga spegelbild. Salen var rund med mörkblåa vägger som verkade skimra till i en silvrig nyans. Längs väggarna låg flera stolar där...monster sätt i silver rustningar.

Men längs bort, i mitten av alla stolar satt en kvinna i en tron som verkade vara gjord på skuggor. Kvinnan var vacker, fast hade ondska och bitterhet i ögonen. Hennes långa svarta hår verkade smälta in i skuggorna runt tronen och silver tiaran på huvudet verkade lysa. Hon hade på sig en svart ärmlös klänning som täckte hennes fötter, men var för urringad om du frågar mig. Över klänningen hade hon en mörkblå mantel som täckte hennes axlar.
Jag märkte att hon hade ett silver band/bälte runt hennes midja där ett svart svärd hängde.
Vad var det här för ställe? Drömde jag?
Kvinnan började tala och skakade ur mig ur min trans.

" Det tog sin tid, Patheron. " sa hon på ett sätt som fick mig att rysa.
" Ers Höghet, ni har fått två halvblod istället. Det var vart sin tid. " sa rektor som just blev kallad för Patheron istället för Parkington.

Halvblod. Jag började bli trött på kallas det. Jag visste inte ens vad det var.
" Patheron, jag bad bara om flickan. Du skulle ha kommit för sex årsen. " sa kvinnan skarpt.
" Men ers Höghet! Är inte två bättre än en? " utbrast Patheron/rektor.
" Våga inte höja rösten till mig! " skrek kvinnan som såg mer läskig än vacker ut då.
Rektor muttrade något 'Ursäkta' och satte sig i en av stolarna.

Då vände kvinnan ögonen åt mig. För en sekund fick jag en extrem
déjà vu av att jag har sett de där svarta ögonen förut, men det försvann genast när kvinnan talade.
" Maya Scar. " sa hon.

Jag backade ett steg. Hur visste hon vad jag hette?

Kvinnan log ett snett leende.
" Välkommen till mitt palats. "
Jag borrade ihop mina ögonbryn.
" Vem är du? Hur vet du vad jag heter? " frågade jag och knöt mina nävar.
" Vem är du, den frågan har jag hört ofta." kvinnans ögon blev mörkare "Jag är Nyx, Nattens gudinna. "