CLOSER | M&M

Del 6

Jag låg kvar på mitt rum och stirrade rakt upp i taket. Jag sket totalt i att middagen serverades där nere, jag var inte hungrig längre.

"LOUIIIISSEEEE!!! Så jävla jobbig, kom ner o ät" ropade Edvin.

Jag svarade inte. Jag fortsatte att kolla rakt upp i taket i flera minuter till. En tår rann ner för min kind. VARFÖR KÄNDE JAG SÅHÄR FÖR NÅGON SOM VAR EN HELT FRÄMMANDE PERSON EGENTLIGEN?
Plötsligt så knackade det på min dörr, svarade inte där heller. Dörren öppnades och mamma stack in huvudet.

"Louise, vi har ropat jättemycket på dig, kom ner och ät nu. Edvin & pappa är nästan färdiga." Sa mamma med sur röst.

"Jag är inte hungrig." Sa jag.

"Men Louise. Man är trevlig och kommer och äter med familjen även fast man inte är hungrig. Kom nu." sa hon ännu surare.

"Jag vill inte, låt mig va."

"Louise, lägg av! Kom bara ner och sitt med oss vid matbordet."

"JAG VILL INTE, KAN DU LÅTA MIG VARA!!!!???" skrek jag ut.

Jag var nästan aldrig arg. Min familj såg mig nästan aldrig visa känslor förutom glädje. Jag hade definitivt aldrig skrikit på mamma på det där sättet. Mamma sa inget efter det utan hon gick ut från mitt rum och stängde dörren väldigt försiktigt. Hon blev nog chockad över hur jag skrek på henne, det blev jag faktiskt också.

Jag vaknade av ett ryck. Min dröm var hemsk. Jag kunde inte komma på vad den handlade om men jag hade gråtit i sömnen. Säkert handlade den om Marcus och hans tjej. Jag kunde inte komma på när eller hur jag hade somnat men jag vet att jag somna med känsla av sorg, nu när jag vaknade var jag bara arg. Jag klev upp från sängen och gick fram till min mobil för att kolla klockan. Den var 04.44. Precis då knackade det svagt på dörren.

"Ja?" Sa jag.

"Vi ska åka om en kvart, gör dig klar." hörde jag pappa säga utanför dörren.

Varför öppnade han inte? Var hela familjen rädd för mig nu plötsligt bara för att jag hade skrikit på mamma?
Jag började packa min väska full med sådant som man behövde när man skulle sova över någonannanstans. Mitt smink, pyjamas, laddare osv.

När jag var färdig packad så tog jag min väska och galjen med min klänning som jag skulle ha på mig och gick ner för att lägga in allt i bilen. Jag satte på mig mina converse & min marinblåa bomberjacka. Jag la ner mina försmå klackskor i en påse och bar även ut dem till bilen.

När alla i familjen hade packat in allt så bar det av till Göteborg. Hela vägen satt jag tyst och stirrade ut genom fönstret. Jag kände blickarna som min familj gav mig under hela resan, de förstod att något hade hänt.

Efter ca. 3 timmar så var vi framme vid kyrkan. Klockan var runt 10.00 och trots att det var ett tag kvar tills bröllopet började så började det fyllas med folk i lokalerna. Allt från bröllopsfixare till gäster. Vi gick till en stuga som låg lite bortom kyrkogården där vi skulle bo i en natt. Alla i familjen fick ett eget rum. Mitt rum var litet, bara en dubbelsäng och en byrå fick plats. Det var ett mörkt rum och låg lite längre bort från alla andras rum. Det var skönt att hålla sig borta från allt.

Bröllopet skulle börja vid 13.00 så jag hade bra tid på mig att fixa mig. Lat som jag var bestämde jag mig för att lägga mig i sängen och kolla på mobilen ett tag innan jag skulle börja fixa mig. Jag hade inte kollat mobilen på hela dagen så jag hade många notiser nu. Jag såg att Anna hade ringt mig 12 gånger, jag kände hur oron spreds inom mig och jag ringde direkt upp. Jag hade inte pratat med Anna på hela dagen igår vilket som var extremt ovanligt för att vara oss två.

"LOUISE, VAFAN HAR DU VARIT? ÄR DU DÖD ELLER?" skrek Anna i mitt öra direkt när hon svarade.

"Gud, förlåt, jag hade världens galnaste dag igår, jag måste berätta!" Sa jag och försökte skaka av mig det dåliga som hände med Marcus och försökte fokusera på att jag faktiskt träffade en av mina största idoler igår.

"JAG BRYR MIG INTE LOUISE! VI FÖRLORADE VÅRA DAGAR PÅGRUND AV DIG" skrek hon.

"Men herregud, är det det ända du bryr dig om?" svarade jag, fast jag blev dock lite ledsen över det. Vi hade ju trotsallt 455 dagar & de hade vi haft ända sedan vi lärde känna varandra.

"JA! 455 DAGAR I SPILLO! DIN JÄVEL, VAD VAR DET SOM VAR SÅ JÄVLA VIKTIGT SOM FICK DIG ATT INTE SVARA?"

"Jag träffade Marcus, Anna!!! Och han addade mig på snap & så snapade vi hela kvällen och sen ringde han mig och vi pratade jättelänge."

Det var tyst ett tag.

"Vänta va? Fucking driver du?" Sa Anna sedan.

"Nej, asså hans ska vara på Erikas bröllop idag också!! Vi är typ vänner."

"OHMYGOOOODDD!!! Skicka videohälsningen till mig."

"Videohälsning?"

"Ja, men du måste väl ändå tänkt lite på mig?"

"Ehm... Jag har ingen videohälsning, men jag lovar att fixa en idag" svarade jag och kände mig trygg att jag hade en lösning.

"Louise, hur jävla självisk får man vara? Asså jag vet inte vad jag ska säga. Hur mycket har vi inte pratat om vad vi skulle göra om vi träffade Marcus & Martinus, vi skulle skicka videohälsningar, ringa varandra på FaceTime osv osv. Hur jävla svårt kan det vara? Du vill bara ha Marcus för dig själv. Prata inte med mig på ett bra tag, Louise, du svek mig!" sa hon stressigt.

"Oj" sa jag, det var det enda jag fick fram.

Anna la på. Bra, nu var min familj rädd för mig, min bästa vän arg på mig & min största kärlek kär i någon annan, kunde det bli mer fel?