CLOSER | M&M

Del 7

Tiden gick fort och det var knappt en halvtimme kvar tills bröllopet började. Det började rulla in gäster som alla stod och konverserade på grusplanen utanför kyrkan. Jag hade fixat mitt smink så bra jag bara kunde, jag hade verkligen försökt att få det snyggt. Jag hade satt på mig min ljusrosa klänning och blomkransen. Jag skulle vara tärna.

"Louise, vi ska gå ut nu." ropade mamma.

Jag var redo för att följa med ut. Det var bara en sak kvar, skorna. Jag tog fram skorna ur påsen och började försöka få på mig dem. Det gick men mina fötter klämde och det gjorde ont. Men detta var den enda lösningen, om man vill vara fin får man lida pin. Jag ställde mig upp och gick ett varv runt rummet. Jag snubblade lite då och då, det var ju trotsallt ett par klackar som var för små. Jag tog en sista titt i spegeln och ruffsade upp mitt lockiga hår lite för att få extra volym, jag var faktiskt lite söt.

Sedan gick jag ut till hallen där hela familjen stod och väntade. Mamma log när jag kom och sträckte fram handen för att jag skulle ta den och gå med henne. Jag tog hennes hand och vi gick tillsammans ut till dit alla de andra stod och väntade. Mamma hittade direkt någon att prata med så såklart stod jag där själv, pappa och Edvin hade gått någonannanstans så dem kunde jag inte heller prata med.
Efter ett tag hörde jag min mobil ringa, mamma gav mig "ungdom-släpp-mobilen-någon-gång" blicken så jag bestämde mig för att fort gå för att lämna den i stugan. På vägen dit tog jag upp mobilen för att kolla vem det var, det var Marcus. Jag tänkte mig för innan jag bestämde mig för att klicka på den röda knappen, samtalet avbröts.

När jag hade lämnat mobilen var jag tillbaka på grusplanen precis i tid till att se limousinen köra in med bruden och hennes pappa. Alla applåderade, det gjorde jag också. Jag stod lite längre bort än alla andra, under ett träd i skuggan. Trots att det var september så var det fruktansvärt varmt. Plötsligt kände jag någon peta mig löst på axeln. Jag vände mig om, där stod Marcus med ett leende. Jag tänkte precis vände mig om tillbaka och ignorera honom men när jag såg honom, just där, just nu, så kunde jag inte annat än att le.

"Hej" sa han och omfamnade mig. "Jag har saknat dig, trots att det bara var igår"

"Jag har saknat dig med" sa jag och tittade rodnades ned i marken.

"Shit asså" sa han sedan och kollade mig från toppen till tårna.

"Vad? Passar den inte? Är den ful?" frågade jag och började fixa till klänningen.

"Nej, nej, sluta. Jag menar att du är skit snygg!"

Jag log och kollade ner i marken så att han inte skulle se att jag rodnade. Marcus tog fingret på min haka och lyfte upp mitt huvud. Han tittade in med sina vackra, bruna ögon i mina.

"Du är verkligen jättevacker, Louise." sa han.

"Tack.." sa jag och fnissade till. "Du med!"

"MAARRRCUUUSSS" hörde jag en liten, gullig röst skrika.

Vi båda vände blicken mot där ljudet kom från. Jag såg en liten brunhårig flicka med en rosa klänning springa fram till oss.

"Du har tagit Martinus skor, Marcus. Inte schysst någonstans, Martinus står ju där utan skor nu. Och pappa har faktiskt letat..." började hon säga i snabb fart.

"Shhhh!" avbröt Marcus henne med och satte ett finger på hennes mun. "Emma, presentera dig för Louise."

Hon vände blicken mot mig.

"Heeejj!!!! Emma heter jag, är Marcus lillasyster och jag är bäst" sa hon och log stort.

Jag skrattade.

"Hej Emma, trevligt att träffas." sa jag.

"Men Marcus, ärligt, ge honom skorna." sa Emma.

"Hans skor ligger under pappas säng, han har nog tagit pappas för de här skorna är mina." sa Marcus.

"Jahap!" sa Emma och vände sig om och började gå med bestämde steg bort mot där stugorna låg.

"Förresten så lovade du att leka med mig innan bröllopet men nu är det försent säger pappa." sa hon och vände hon sig om och fnös.

Jag och Marcus stod och pratade ett tag innan bröllopet. Jag frågade eller nämnde inget om hans tjej, jag hade tillochmed nästan glömt bort om det.