CLOSER | M&M

Del 19

Martinus hade redan gått och satt sig i några fåtöljer som stod bredvid varandra på rad lite längre bort i korridoren så jag gick och satte mig bredvid honom. Han satt med blicken i mobilen.

"Vad gör du?" frågade jag och sneglade över honom för att försöka se vad han gjorde.

"Gör Marcus engelska läxa. Lärarna har sagt att han inte behövde göra den men om han inte gör den så kommer han inte få något betyg alls i engelska den här terminen och jag vill hans bästa nu när han inte mår bra." sa Martinus och fortsatte skriva på mobilen.

Jag sa inget men tankarna började spridas runt i mitt huvud, Martinus älskade verkligen sin bror.

---

Jag hörde dörren öppnas och både min och Martinus blick riktades dit. Emma, Kjell-Erik & Gerd-Anne kom ut med doktorn efter sig.

"Shit. Jag måste springa iväg till en patient nu" sa han och kollade på klockan. "Men ni klarar er själva va? Om något händer så vet ni vart nödknappen finns."

"Det går bra. Vi klarar oss." sa Martinus och doktorn sprang iväg längre bort i den långa korridoren.

"Huuunnggrrriigggg" sa Emma och knep sig om magen.

"Emma, jag vet, vi ska äta. Vi går till Mc Donalds här utanför men ni klarar er bra." sa Gerd-Anne och log.

Gerd-Anne, Kjell-Erik & Emma började gå mot utgången.

"Ska vi gå in då?" sa Martinus.

Jag blev nervös och kände pirret i hela kroppen. Där inne skulle Marcus ligga och inte vet jag hur han såg ut. Jag kände redan tårarna bränna bakom ögonlocket, var jag redo för detta?
Jag nickade åt Martinus. Han såg att jag var nervös så han tog min hand och vi gick in tillsammans.
Rummet hade som jag sett innan en tv på väggen framför en stor säng med en massor av dropp och andra maskiner runt om. I den sängen satt Marcus, min finaste Marcus. Han log stort när vi kom in i rummet och såg friskare ut än vad jag trott. Det lättade på allt och jag kände lycka istället för nervositet. Jag släppte direkt Martinus hand och sprang fram till honom. Jag kände tårarna som började rinna, jag visste inte om det var för att jag var ledsen eller glad men jag tror att det var en blandning.

"Har du ont? Kan jag krama dig?" frågade jag hastigt.

Han sträckte ut armarna och jag föll rakt in i dem. Vi höll om varandra ett långt tag. Jag kände doften av Marcus, lite mindre herrparfym och lite mer sjukhus än vanligt men det var ändå Marcus. När vi släppte varandra så kramade han Martinus. Martinus visade ramen och kortet och ställde det på ett bord som stod under teven.

"Får jag plats?" sa jag och pekade på sängen.

"Om det finns hjärterum finns det stjärterum" sa han och blinkade med ena ögat, så som han alltid gjorde.

Marcus flyttade på sig lite åt ena sidan och jag la mig ner bredvid honom. Han la armen om mig och jag myste in mig bredvid honom. Det var en varm och säker plats där jag låg bredvid Marcus.

"Jag ska nog gå." sa Martinus som hade stått där som tredje hjulet nästan hela tiden.

Jag tyckte lite synd om honom men innan han gick ut så blinkade han med ena ögat så jag förstod att han tyckte att allt var okej. När Martinus hade gått ut ur rummet så kysste Marcus mig på pannan.

"Och dig har man ju saknat lagom mycket." sa han och började pilla på mitt hår.

"Ja, men gud ja, har känt samma varenda dag. Det har varit tråkigt utan dig." sa jag och kollade in i hans bruna ögon.