CLOSER | M&M

Del 16

Eftersom att jag bara grät och grät och grät så lät mamma mig vara ifred ett tag och gick istället för att kolla hennes mobil vilket som jag bett henne att göra för jag ville veta så fort som möjligt när jag skulle till Marcus. Jag var så orolig och rädd för att något skulle hända honom.

Mamma kom tillbaka in i mitt rum när hon hörde att jag lugnat ner mig. Jag låg i sängen och kramade min kudde drängt i tårar när hon kom in.

"Du drar på söndag kväll. Allt blir bra gumman, Marcus blir bra." sa hon och gav mig en kyss på pannan.

Mamma visste att lämna mig ifred var det bästa man kunde göra när jag var ledsen så efter hon sagt det så gick hon ut och stängde dörren igen.

---

Fredagen gick långsamt och lördagen ännu långsammare. Båda dagarna tänkte jag mycket på Marcus och vad som egentligen hade hänt honom, då jag inte visste det än.

---

Jag vaknade upp tidigt på söndagsmorgonen helt av mig själv. Klockan var 5.52 och jag gick direkt upp för att fixa iordning mig. Jag brukade alltid sova länge när jag kunde men idag så vaknade jag tidigt av mig själv.

Mamma skjutsade mig till tågstationen. Vi hade hittat ett tåg som gick direkt till Trofors, de tågen gick inte ofta så jag hade haft tur. Jag sa hejdå till mamma och hoppade på tåget och sedan bar det av, en 9 timmars lång tågresa.

Jag spelade candy crush en stor del av resan. Jag gillade egentligen inte att spela spel men det var bra tidsfördriv när man inte hade internet. Mitt i en bana på candy crush så ser jag en notis poppa upp. Ett sms från min bästa kompis Anna. Shit, vi hade inte hörts av på en hel vecka efter allt som hänt. Jag klickade direkt på meddelandet och läste.

"Ska du någon gång höra av dig eller? Alltid ska man ta första steget :/"

Jag orkade inte lösa något bråk på sms så jag bestämde mig för att ta ett vuxet beslut och ringa upp henne. Trots den konflikträdda människan jag var så gjorde jag det.

"Ett ord och vi är sams" sa hon direkt när jag svarade.

"Förlåt...?" sa jag frågande.

"Underbart. Hello my friend. Hur går livet? Vi har verkligen inte pratat på så länge, herregud. Mitt liv har sugit utan dig. Har behövt snacka med Emelie om allt och hon kan man ju knappt lita på." sa hon exalterat.

"Jo, allt är bra." ljög jag.

"Lägg av." sa hon, hon hörde att jag ljög. "Berätta."

"Jag har så dåligt samvete, Anna."

"Varför och till vem?"

"Dig..."

Det var tyst ett tag.

"Vad har du gjort?" sa Anna sedan.

"Jag träffade Marcus. Och sedan addade han mig på snapchat och sedan var vi på samma bröllop och hängde hela tiden. Sedan så hånglade vi i en städskrubb och vi sov under bar himmel och bada halvnäck i havet och jag är typ just nu påväg till trofors för att besöka min pojkvän som ligger på sjukhus. Förlåååått" sa jag och kände hur alla blickar på de vuxna på tåget vändes mot mig.

"Vänta.. Marcus vem? Marcus Lindfors, han som gick i din klass förut?" sa hon, fattade hon ingenting?

"Nej. Gunnarsen...."

Det var tyst i flera minuter och jag hörde hur hon mumlade något för sig själv.

"Hejdå." sa Anna plötsligt och la på.

Underbart, tänkte jag. Back at the start.