CLOSER | M&M

Del 8

Jag och Marcus stod fortfarande och pratade under trädet. Allting flöt verkligen bara på när man var med honom, aldrig blev det stelt. Plötsligt hörde vi klockorna ringa och vi kollade mot grusplanen och kyrkan, inte en människa syntes till. Vi förstod båda att bröllopet redan hade börjat så vi började springa.

"AAjjjj, mina skor är för små" skrek jag medan jag snubblade runt.

Marcus sträckte fram sin hand. Vi sprang hand i hand in i kyrkan. Vi försökte öppna dörren så diskret som möjligt men ändå så riktades alla blickar mot oss när vi kom in. Jag kollade direkt mot min moster som stod tillsammans med Simon vid altaret, hon gav mig en besviken blick. Jag fick sådana skuldkänslor, hade jag förstört hennes viktigaste dag i livet?

Jag och Marcus satte oss i en bänk längst bak i kyrkan där ingen annan satt. Jag kollade på alla tärnor, där skulle jag stått men eftersom att jag alltid gör fel så blev det inte så. Min kusin Tyra stod där, hon log mot mig och vinkade diskret med handen. Jag vinkade tillbaka.
Vigseln var nästan slut, det enda som var kvar nu var sångerna som skulle sjungas. Först spelades låten "För kärlekens skull" och min mammas kusin Sara sjöng den. Det var en av mina favorit låtar eftersom att mamma hade sjungit den för mig hela tiden när jag var liten, den fick mig att minnas så mycket från tiden som barn. In i halva låten kände jag hur något smekte min hand och sedan långsamt tog min hand. Jag kollade ner och såg att Marcus höll om min hand. Jag tittade upp på honom, våra blickar möttes och vi log. Vi fortsatte att kolla på vigseln tills Marcus plötsligt släppte min hand och reste på sig. Han gick fram till altaret och jag såg hur Martinus gjorde det samma. Jag hörde hur pianot började spela melodin till deras låt "Du", min favorit låt. Under hela låten satt jag och Marcus och log mot varandra. Han kollade mig djupt in i ögonen och det kändes som att han menade varenda ord han sjöng som om att den var skriven till mig.
När han kom tillbaka till bänken tog han min hand igen.

"Du var jätteduktig" viskade jag i hans öra. Det kändes på något sätt lite sensuellt.

När vigseln var klar så var det dags för att äta lunch. Alla gick mot en lokal som låg lite längre bort. Jag gick såklart med Marcus. Mina fötter gjorde ont.

"Asså Marcus, jag kan verkligen inte gå." sa jag och stannade upp. Vi var redan långt efter alla andra.

"Men det är lugnt, det fixar vi." sa han och böjde på knäna.

"Vad menar du?" Frågade jag.

"Hoppa upp på min rygg." sa han och pekade på hans rygg.

Jag gjorde som han sa och hoppade upp på hans rygg. Han började direkt springa och låtsas leka ett flygplan. Vilken tönt, men en älskvärd en, tänkte jag.
Jag skrattade, högt, högre än jag någonsin gjort.

"Jag älskar ditt skratt" skrek han medan han sprang på grusvägen som dammade upp som små moln framför oss.

Efter halva vägen så stannade han och släppte av mig.

"Nu orkar jag inte mer, tyvärr" sa han andfådd.

"Det är lugnt, tack för skjutsen." sa jag och log.

Jag tog av mig skorna istället. Vi började gå på den grusiga vägen bort mot den stora lokalen, hand i hand, jag & Marcus.