CLOSER | M&M

Del 15

Vägen från Göteborg hem till Stockholm var lång tråkig och bestod mestadels av att jag kollade min mobil hundratusentals gånger i minuten för att se ifall Marcus kanske skriva något. Men det hade han förstås aldrig. Jag skrev flera sms till honom på snapchat.

- Okej, inget hejdå?

- Varför åkte du?

- Kommer vi ses snart igen eller?

- Träffade din morfar :)

- Marcus kan du svara eller?

- Har inte ditt nummer än haha, kan du skicka det så kan vi iallafall prata?

- Skit i mig då.

Efter det meddelandet så orkade jag inte skriva något mer men vid det laget så var vi hemma vid vårt blåa hus som stod lika tråkigt och mörkt på sin vanliga plats. Jag släpade upp min resväska till mitt rum och landade med en duns i min säng, ganska mycket skönare än att sova på den bara madrassen som jag gjort natten innan.

---

Tre hela långa dagar hade gått sedan jag såg och hörde av Marcus sist. Jag hade försökt att inte bry mig men hade ändå efter varje lektion i skolan kollat min mobil om han möjligtvis hade svarat, men det hade han inte.

---

En vecka. En hel vecka utan Marcus. Jag hade nästan glömt bort. Det var nästan som att allt hade varit en dröm.

När jag kom hem från skolan den dagen satte jag mig för att göra läxorna då det plötsligt plingade till i min mobil. Jag hade börjat skita i att direkt kolla ifall det var Marcus men idag så kollade jag ändå. Ett nummer som jag inte kände igen hade skickat ett meddelande. Jag låste upp mobilen och läste:

"Hallååååå!!!! Louisanpisan!!! Emma är det här som vill säja att jag sacknar deg ock Marcus ochså men han kan inte säja det bara så du vet att han ejentligen jör det. Skriv gerna tilbacka för jag har trokit nu, kramar"

Jag sken upp som en sol när jag läste meddelandet som Emma hade skickat. Jag och Emma hade inte pratat så mycket men jag hade fått ett väldigt gott första intryck på henne. Hon var väldigt söt, lik sin bror. Jag skrev tillbaka:

"Hallåååå där Emma! Kul att höra från dig. Marcus får jättegärna höra av sig till mig, har försökt att nå honom.
Är allt bra med dig Emma? Saknar er också! Kramis"

Jag och Emma skrev lite små sms fram och tillbaka tills hon skrev:

"Mamma vill ringna deg kan hon det?"

"Det går bra!"

Skrev jag tillbaka och började få obehagliga känslor i magen, hade något hänt Marcus?

Marcus mamma ringde upp någon minut efter.

"Hej Louise. Gerd-Anne här, Marcus mamma."

"Hej. Är allt bra?"

"Jo, till viss del."

Oron och paniken bubblade upp inom mig, något hade hänt Marcus, det visste jag.

"Marcus är inlagd på sjukhus av olika anledningar. Du behöver inte oroa dig men jag tycker att du borde komma upp hit till Trofors så att vi kan förklara bättre. Marcus saknar dig också och vill ha dig här. Skulle du kunna komma upp och möjligtvis ta ledigt från skolan nästa vecka?" sa hon.

"Absolut. Jag kommer, åker typ imorgon, så snart som möjligt, jag kollar flyg och allt nu, jag kommer imorgon typ jag måste vara där snart!!!" nästan skrek jag ut och kände hur tårarna började fälla ned för min översminkade kind.

"Louise, allt kommer att bli bra. Smsa mig dina föräldrars nummer så löser vi det. Vi hörs, kram" sa hon och jag sa inget utan la på i chock.

Jag la mig ner med huvudet tryckt mot kudden och grät. Hade aldrig gråtit såhär mycket. Jag skrek och sparkade och grät om och om igen tills mamma kom rusande in i mitt rum.

"Louise, älskling. Vad har hänt?" sa hon med panik i rösten.

Mamma satte sig ned i sängen och kramade om mig och försökte lugna ner mig men jag fortsatte gråta som aldrig förr.