CLOSER | M&M

Del 5

Medan jag väntade på ett svar så kollade jag instagram och såg att min bästa kompis Anna hade lagt ut en bild på Marcus där hon skrev Om bara han var min, det är allt jag drömmer om. Jag hade helt glömt att ringa Anna efter att jag träffat Marcus, hur kunde jag glömt det? Jag och Anna lärde känna varandra genom att vi båda var stora fans till Marcus & Martinus, så fort de la ut en instagram bild så brukade vi ringde varandra men hur kunde jag glömma att ringa henne nu!? Men hur skulle hon reagera, kanske skulle hon bli arg för att jag inte ringde henne i tid för henne att kunna få en chans att prata med Marcus. Men hon skulle bara bli argare ju längre jag gick utan att berätta så jag bestämde mig för att jag skulle ringa henne. Precis innan jag klickade på hennes nummer så surrade min mobil till och jag såg att det var en snapchat från Marcus. Jag glömde helt bort mig och klickade direkt för att se vad han hade skickat. Han skickade ännu en gång en bild på sig själv med tungan ute, fast denna gången med hundfiltret. Han undrade vad jag gjorde.

Jag och Marcus skrev med varandra hela kvällen på snapchat om allt möjligt, ganska konstiga grejer egentligen, jag och Marcus hade verkligen samma humor. Jag hade precis skickat iväg en snap på solnedgången då jag såg att han ringde mig på snapchat. Jag blev chockad och nervös på samma gång, skulle jag ens svara? Det är såklart jag skulle svara, Marcus Gunnarsen, av alla människor, ringde mig. Jag svarade och medan det anslöt så fixade jag till håret, jag ansträngde mig nog lite för mycket. Plötsligt dök Marcus upp på skärmen. Hans hår var ruffsigt och några slingor låg framför hans bruna ögon. Det pirrade till i hela kroppen.

"Heeeej!!" sa han och log och vinkade glatt.

Han var så söt. Jag härmade honom överdrivet och han skrattade.

"Jag hade så ont i tummarna efter hur mycket vi har skrivit ikväll så jag bestämde mig för att ringa dig." Sa han sedan och drog bort de slingorna som hade hängt över hans ögon.

Jag fnissade lite. Jag märkte att jag blev nervös i hans omgivning för att jag brukade prata väldigt mycket i vanliga fall.

"Och... Jag ringde dig för att jag saknade din röst." sa han sedan och log lite.

Jag kände hur mina kinder blev rödare. Nej, vad pinsamt.

"Detsamma." Sa jag och fnissade till.

En tystnad spred sig. Oftast när det blir tyst brukar det kännas extremt stelt, men med Marcus så kändes det naturligt på något sätt.

"Vad ska du göra imorgon då?" bröt Marcus tystnaden med.

"Jag ska på min mosters bröllop i Göteborg, så vi måste åka typ vid fem på morgonen dit för att det tar typ 3 timmar dit." Svarade jag.

"Men hallå, va? Jag ska också på bröllop!! I Göteborg!!" Sa han och ett stort leende spreds på hans läppar.

"Ska du? Påriktigt? Hos vem?"

"Ehm.. Erika & Simon tror jag de hette."

"VA? Erika är min moster!!!" Svarade jag och lyckan spreds inom mig, skulle jag få träffa Marcus ännu en gång!!?

"Skojar du? Shit vilket sammanträffande." Sa han och jag såg glädjen i hans ögon. "Då kommer jag ju få träffa dig igen, Louise"

"Ja, och jag dig." Sa jag och fnissade. Extremt skevt skämt, om man ens kan kalla det ett skämt.

Marcus började säga någonting men jag hörde inte vad han sa då mamma ropade nedifrån köket att maten var klar.

"Förlåt, Marcus, men jag måste gå ner för att äta middag. Men vi ses imorgon ju!" Sa jag och log.

"A okej, absolut! Vi ses imorgon." Sa han. "Puss"

Vi båda stannade upp som förstenade och jag tror att vi båda blev chockade över vad han sa. Jag tyckte inte att det var fel att han hade sagt puss, ärligt talat så gillade jag det och var påväg att säga puss tillbaka då han sa:

"Oj, jag råkade, jag är så van att säga så till min.. Min tjej.." Sa han och kollade ner i marken, nästan som att han skämdes.

Tjej? Hans tjej? Vadå hans tjej? Hade han en flickvän?

"Okej, hejdå." Sa jag och väntade inte ens på att han skulle svara innan jag la på.

Jag stängde av min mobil och försökte skaka av tanken i mitt huvud. Han hade en flickvän, och det var inte jag. Jag fick en obehaglig känsla inom mig och det kändes som att jag hade förlorat något som jag inte ens hade, vilket som var fallet. Allt hade rasat för mig. Mitt hjärta bröts långsamt i tusentals små bitar och det sved, det gjorde så ont. Tårar bildades och rann ner för min kind. Varför grät jag? Jag kände honom knappt. Hur kunde jag bli såhär upprörd över en kille som jag inte ens känner. Men just då kunde jag inte tänka på det, för allt jag kunde tänka på var han och hans tjej och mitt brustna hjärta.