Allt förnedrades

Kapitel 15

-SAMS PERSKETIV-

Vi kommer fram till min flocks parkering och jag parkerar bilen och flyger ut ur bilen. Jag smäller igen dörren och rycker upp den andra. Där inne ligger min älskade mate. Jag kastar henne upp på minna axlar och började springa mot sjukstugan. När jag sprinnger känner jag hur många stirrar på mig. Hur folk ger mig medlidande blickar. Och oroliga blickar. 

Utanför sjukstugan står Julius, Oscar och Oskar. När dom ser mig  komma så öppnar dom dörren och jag springer fram till en kvinna i 40s-åldern. Hon ler vänligt mot mig.

-hej alfa vad kan jag hjälpa dig med? Sa hon

-minmateharskadatsigvarligerrumethonskulletill? Sa jag snabbt. 

-ditåt! Numer 113! Sa hon och pekade bakom mig.

Jag sprang fram och tittade på dörrarna 109, 110, 111, 112, 113 här. Jag smällde upp dörren. Och jag såg sjökersornas skräkslagana blickar. En av dom gjorde en skäst åt att jag skulle lägga henne på den lilla sjukhus sängen framför mig. Jag gick fram och la henne försiktigt ner. Och bakade ett steg.

-nu får jag be dig att lämna rummet! Sa hon

-nej! Jag tänker inte! Jag tänker stanna här!

-asså jag ville värkligen inte detta men... Oskar, Oscar och Julius ta ut han här ifrån! 

Dörren slog upp och Julius, Oskar och Oscar gick fran till mig och drog mig ut ur rummet. Jag gjorde inget motstånd jag hade bara satt mig ner på golvet och börjat gråta in floder. Dom satte mig på en bänk utanför rummet och jag begravde mitt ansikte i minna händer. 

Alfa vi har inkräktare på vårt territorium och dom säger att som är med dig! Ska vi släppa dom? Frågar en vakt som heter John. 

Heter en av dom Milla? Tänkte jag med en sårgens röst.

Ja och en Kevin och några trolkarar! Hur mår du igentligen? Tänkte han

Ja släpp dom! Vissa dom till sjukhus! Och jag mår skit! Tänkte jag

Ja alfa! Sa han och länken bröts.

-hur mår hon? Skrek Milla.

-kan du lungna dig eller? Fräste Oskar 

-NÄ DET KAN JAG INTE HON ÄR FÖRFAN MIN BÄSTE VÄN! OCH OM HON DÖR SÅ KOMMER JAG BLE UTVISAD FRÅN FLOCKEN! FÖR JAG FICK ANSVARET! Ryter Milla 

-Jävlar vilken rank har hon då eftersom du är så arg! Ryter Oscar 

-ALFA MEN DET ÄR INTE NOG MED DET! Fräser Milla 

-vad fan kan va värre än det?! Sa Julius med en lungn röst

-EEE.. MAN KAN VÄL SÄGA ATT MIN MATE ÄR DEN STARKASTE VARULVEN SOM EXISTERAR! KAN NI BARA HOLLA KÄFTEN NU ELLER?! Skriker jag ut med en arg/ledsen röst.

-jaha vi visste inte! Sa dom i mun på varandra

Dörren slås upp och ut kommer en sjuksköterska. Hon stänger dörren försiktigt och går fram till mig och sätter sig bredvid mig. 

-hon mår bra! Hon har vaknat! Säger hon och jag flyger upp ur bänken och springer fram till dörren och sliter upp den.

Jag ser hur on ligger och stirrar på taget. Hur tårarna rinner ner för hennes kinder. Jag springer fram till henne och sätter mig på stolen bredvid sängen. Jag tar hennes hand i minna, jag känner mig genast mycket lungnare när jag rör henne. Hon tittar ner från taket och stirrar rätt in minna ögon. 

-varför gråter du? Frågar jag med tårar i ögonen. Jag vill inte se henne så här. 

-jag....komm.....er...att.....skifta i... kväll...! Stammar hon fram 

-men vad är det för fel på det?! Frågade jag

-det..är....inte..det..som..är felet! Snyftar hon fram

-men vad är det då?!. Frågade jag

-min..bror..är..död... Säger hon och nu rinner det stora floder med tårar ner för sinna kinder. 

-Jake eller David? Frågade jag

-David... sa hon 

Jag ställde mig över sängen och kramade henne och hon kramade mig tillbaka

-han kommer aldrig att få se mig skifta! Vi nä jag hade lovat att han skulle va med då! Sa hon med en darrig röst.