Allt förnedrades

Kapitel 5

-avvisa vadå? Frågade jag tittade på han med en frågade blick.

-det här med att holla detta hämligt var nog nog inte så bra som jag trodde! Sukade han.

-nä det var inte en så bra idé! Sa jag. Så vad är när man avisas?

-när sin Mate seger att man inte vill vara Mate med den längre. Också känns det som en del av sig själv har dött om man avisas enligt dom jag har träffat som har blivit avvisade.

-ok! Det här med alfa och luna. Sa jag

-vad är det med de? Frågade han

-hur många är det i mammas och pappas flock? Frågade jag.

-du menar vår flock?! Sa han 

-ja jag menar vår flock som du kallar det för! Sa jag 

-alla i denna byn är med i vår flock! Sa Jack.

Jag öppnade min mun och försökte säga något men det gick inte. Jag satt och stirrade på Jack tills han bröt ut i gapskratt. Han såg så rolig ut. Fan vad jag här längtat efter att se han skratta igen. Och jag bröt ut i gapskratt och fall ner med huvudet i sängen igen och fortsatte att skratta. Jack la sig nere vid mig och fortsatte att skratta. Jag kände något tungt över mig. Och jag slutade att skratta men Jack skrattade bara mer. Jag öppnade minna ögon och såg en var Jacks bästa vänner här i byn Simon. 

-får man vara med och skratta? Frågade han och ställde sig upp och räckte fram sin hand och hjälpte mig upp.

-visst! Sa jag.

Jag kastade Simon ner i sängen och Jack hoppade på honom och började kittla honom. Och som han skrattta. Jag fick nästan ont i örona så mycket han skrattade. 

-sl....uuutttaaa... stammade Somin mellan allt skrattade.

Jack hoppade av Simon och han satte sig uppe i sängen igen. Han log mot mig och Jack.

-vad kul att göra dig skratta igen! Sa Simon och tittade på Jack. Du gråter inte längre.

-nä det gör jag inte.. sa Jack 

-så vad har du gjort här inne i tre månader? Frågade Simon och Jack gav en blick mot Simon det var inte en glad.

-ja vad har jag gjort... Sa jag. Jag har gråtit slått isöder saker. Rivit isönder saker. Pratat med min bästa kompis Milla. 

Han bara kollade på mig. Det var ingen glad blick det var en medlidande och sorgsen blick. 

-sluta kolla med den blicken.. tack! Sa jag åt Simon 

Jag gick in i badrummet och tittade mig i spegeln. Fan vad jag avskyr hur jag ser ut. Alla stirrar hela jävla tiden på skolan och på stan jag pallar inte med  det. Men annars om man bortser mot det så älskar jag hur jag ser ut. Förutom att jag var klen. 

-vi hörde det där! Ropade Simon.

-Simon kan du också läsa tankar! Skrek jag ut till dom.

-jajamensan! Ropade dom båda i kör till mig.

-asså jag är dödens! R.I.P mig! ropade jag ut till dom.

Och jag började gapskratta så mycket att jag var tvungen att setta mig ner på det vita kakel gålvet så jag inte skulle trilla och typ dö.