Allt förnedrades

Kapitel 19

SALLYS PERSKETIV

Efter många om och men så var vi påväg ut ur rummet iallafall. För att dom vet nu vem som har vunnit alfa grejen. Jag hoppas hoppas hoppas på att det inte blir jag. Liksom jag har ju nyss hamlat i denna värd. Jag vet typ inget skit om detta. Visst jag har åtta vargar om jag inte har fler. Inte vet jag. Men vem ska kunna lära mig att behärska dom krafterna? Måste jag till demonerna då eller?

-hoppas det blir du som blir alfa! Sa jag och tittade upp mot Sams ansikte.

-jag hoppas på att det blir du.. jag har aldrig gillat att jag skulle bli alfa. Och nu har jag chansen att slippa att bli alfa. Det skulle vara så skönt att vara luna istället. Sa Sam

-men jag alfa?! Hahah det är ett skämt liksom. Du har vetat att du är en varulv hela ditt liv och det har inte jag! Sa jag med en glad röst.

-du har varit det hela ditt liv men du har bara inte vetat om det! Sa Sam med en kaxig röst.

-jag vet jag är liksom inte dum! Da! Sa jag med en kaxig röst.

-jag vet! Sa Sam och började små skratta.

Jag slutade titta på Sam och vände blicken mot korridorens slut. Minna ben gjorde ont men det sket jag i. För om jag säger det till Sam så kommer han att få panik. Vi öppnade en svart dörr som leder till en stor fin sal. Många människor eller ska jag säga skiftare? Aja sak samma satt bland borden och pratade. Jag antar att detta är bara med dom som har hög rank. För såhär få är vi inte tror jag. Längst fram var det en liten upp höjning. På den upp höjningen satt det ett bord med några stolar. På stolarna satt min mamma och pappa. Och Sams föräldrar när dom mötte våra blickar. Sam gick raka vägen dit och jag följde långsamt efter.

Jag ska inte visa mig svag. Tänk inte på hur ont det gör. Tänk på Sam hans skratt hans leende. Sam vände sig om och tittade frågande på mig. Mitt ansiktsuttryck ändrades från en plågsam min till ett falskt leende. Hoppas han inte märkte något. Snälla seg att han inte såg mitt plågsamma ansiktsuttryck snälla snälla. Han vände sig om och fortsatte gå.

Ja! Ja! Ja! Han märkte det inte. Nästan skrek jag i mitt huvud. Jag kände ett hårt tryck mot min rygg och jag faller ner på rygg.

-se dig för!! Fräste någon bakom mig.

Alla blickar vändes mot oss. Sams oroliga blick hamlade på mig och han tog raska steg mot mig och den äldre killen. Om jag får gissa så är han 18 kanske. 

-va fan sa du till henne nyss?! Bara för att du är beta kan du inte göra så fattar du väll?! Fräste Sam 

-vem bryr sig?! Hon är bara en liten svag och klen tjej! Fräste han tillbaka.

-ursäkta mig?! Va fan sa du nyss om mig?! Skrek jag alla tysnade och jag ställde mig upp. 

Jag kunde inte kännna min smärta i min kropp längre. Det var bara ren ilska som fanns i min kropp.

-jag sa att du var klen och lite! Är du trög eller? Fräste han

-om det är någon som är trög så är det du! Du ska fan inte kalla min dotter trög och klen! Fräste pappa och kom mot oss.

-visste du att hon har legat på sjukhus och svimmat några gånger eller?! Fräste Sams pappa Stefan och började också gå mot oss.

-förlåt alfa... mumlar han 

-förlåt är det ända du kan säga? Du kallade nyss henne trög och klen! Fräste Sam

-varför står du på hennes sida?! Vi är ju bästa vänner och har alltid varit det! Sa han och kollade på Sam.

-a vi är bästa vänner! Men hon som du putta är min mate ditt pucko! Fräste Sam 

-a så det här är Sally? Sa han

-ja! Fräste Sam och tog min hand och drog mig där ifrån.

Hej jag tänkte börja med en julkalender typ. Jag kommer att lägga upp ett kapitel varje dag till den 24 desember ha det bra hejdå