Tro och tvivel

del 1

Det var väl ungefär såhär det hade börjat:

Vår familj, hans familj. Vänner. 

Det var fjärde året vi tog båten och stack. Vi åkte längs västkusten och stannade ett par nätter i olika städer, hamnar, öar och bryggor. Det var befriande att få komma hemifrån och bara sticka. Lämna alla problem bakom sig och få andas in havet, dag ut och dag in. 

Förra året hade vi stannat i Göteborgs skärgård ett par dagar. Det var i slutet av vår resa, innan vi skulle ta oss hem igen. Vi hade lagt till vid en mindre ö, det var vår familj, hans familj och två familjer till. Vi var nästintill femton personer. Jag älskade det, man var aldrig ensam om man inte ville. Det fanns alltid någon att vara med, ung som gammal. 

Det rök från grillarna på stranden. Jacob tittade på mig. Han satt en bit bort, intill Hugo. Vi var jämngamla, Jacob och jag. Hugo var lika gammal som Nadja, ett år äldre än oss. Jag log försiktigt, diskret så ingen kunde se. Min mobil ringde. Jag kollade på vem det var innan jag reste mig upp. Jag gav Jacob en sista blick, inom mig sa den: "följ med", men jag vet inte om det var det den faktiskt speglade. Sakta gick jag längs klippstranden och pratade med Johanna, som var kvar hemma. Hon var min bästa vän sedan vi var elva. Jag vände mig om, Jacob hade inte gått efter, än. Med snabba steg hoppade jag från sten till sten och tog mig runt den lilla udden. Jag tittade en sista gång, och då vände han sig om. Vi tittade på varandra, och sen vände jag mig om och fortsatte att gå tills han inte längre kunde se mig ifrån grillarna. Jag sjönk ner på en klippa och avslutade samtalet med Johanna. Det var simavstånd till nästa ö. Solen speglades i den spegelblanka havsytan. Jag hade fäst blicken på strandkanten, till och med när jag hörde fotstegen en bit bort. Det var inte förens han hade satt sig ner, tätt intill mig, som jag tittade upp. 

"Hej." sa han tyst och harklade sig försiktigt. 

"Hej." svarade jag och hoppade närmre även fast det egentligen inte gick. Jag frös inte, jag ville bara känna hans närhet. Min blick föll ner på havet igen. 

"Vem var det som ringde?" frågade han. Han lät osäker, tvivlade på ifall han kunde tro på mig. 

"Johanna." svarade jag och tittade upp på honom igen. Hans axlar sjönk och ögonen blev lugna igen. 

"Vad bra." sa han. Jag kunde inte låta bli att le så jag släppte hans blick ännu en gång. Vi satt i tystnad en stund och lyssnade på kluckandet av vattnet som slog emot stenarna och klipporna. Skratt från de andra ekade ut över havet. Jag älskade det här, så mycket. Han tittade på mig igen, men jag lät bli att se på honom. Med försiktiga fingrar tog han undan en hårslinga från mitt ansikte och drog den bakom örat. Det var då jag tittade på honom, våra blickar möttes och även så läpparna. Han kysste mig ömt och försiktigt innan de skiljdes åt.

"Vi borde nog gå tillbaka." viskade jag och lutade ansiktet in mot hans bröst. Han höll ett mjukt tag om min nacke och strök med tummen längs min hals när jag sökte hans värme. 

"Jag går först." viskade han och reste sig upp. 

Och det var ungefär så det första fröet såddes. Men vi åkte hem, kramades hejdå och pratade inte förens till våren när han ringde och gratulerade mig på min födelsedag. Det var som en elektrisk stöt som väckte mig till liv. Sedan träffades vi inte förens till sommaren, och det var då äventyret började på riktigt.