Tro och tvivel

del 21

Jag tog på mig min flytväst och tittade på Jacob. Vi två skulle paddla ihop, Nadja och Hugo skulle paddla ihop. Det var för det mesta vi mot dem.

"Ska ni paddla kanot?" frågade Ellen avundsjukt och kom springandes.

"Det heter kajak." suckade Hugo irriterat. Jag kunde inte låta bli att skratta tyst. Vi andra hade också kallat det för kanot, men tydligen var det bara ett samlingsnamn och att kajak var det rätta ordet för våra farkoster.

"Låt henne vara." sa Nadja vänd mot Hugo innan hon vände sig mot hans lillasyster igen. "Ja, det ska vi. Ni kanske kan hänga med om några år. Då kan vi paddla allihopa och sova på en strand eller något." fortsatte hon och vickade lockande på ögonbrynen. Det fanns inget hellre Nils och Ellen ville än att följa med på våra äventyr, oavsett om det var att paddla kajak eller att gå och köpa glass. Jag visste precis hur det kändes, bara för att man var yngre hamnade man i underläge.

Vi hade hyrt två stycken tvåmanskajaker över dagen och hade packat ner lunchmackor och fika. Vi kände inte till området, men det var lite det som var grejen. Istället skulle vi utforska och se vart vi hamnade. Alla hade lagt sina mobiler i vattentäta plastpåsar ifall vi skulle virra bort oss, men det var ingen större risk.

"Vilka var det som gick vilse? Det var ni två." fnös Hugo och skakade på huvudet. Jag kunde inte låta bli att skratta, men när Hugo var med brukade inte sådant hända.

Jag satt framför Jacob. Till en början sa vi ingenting utan paddlade koncentrerat under tystnad, men sedan bröt han den.

"Hur många dagar har vi kvar?" frågade han.

"Fem skulle jag tro." svarade jag högt för att han skulle höra. Jag vågade inte vända mig om för hastigt. Hugo och Nadja var en bit framför oss och kunde inte höra vad vi pratade om. "Jag vill inte att det ska ta slut än." la jag till när han inte svarade direkt.

"Inte jag heller." sa han. Det kändes bra att höra det, att veta att han inte ville skiljas åt ännu. Det var det som skrämde mig mest, hur det skulle bli efteråt. Efteråt var när vi alla åkte hem, Nadja till Stockholm, Hugo till Göteborg, Jacob till Lund och jag hem till Jönköping. Då skulle vi inte längre dela säng, ligga och lyssna på havet, värmas i solen tillsammans eller bara få äta frukost ihop. Allt det där var småsaker som gjorde sommaren lite extra vacker. 

"Vad ska du göra när du kommer hem?" frågade jag.

"Träna fotboll. Vi har en viktig match veckan efter skolan börjat och jag har missat en del träningar nu." sa han. "Själv?"

"Dansträningarna börjar snart. Annars skulle jag tro att Johanna kommer boka upp mig när jag inte jobbar." svarade jag. Vatten från paddeln skvätte mig svalkandes i ansiktet. 

"Umgås ni mycket?" frågade han. 

"Ja. Hon är tillsammans med min kusin också." 

"Med din kusin? Är inte det lite stelt? Ungefär som att bästa kompisen skulle börja dejta sin brorsa." skrattade han. Jag kunde inte låta bli att skratta tyst. 

"Det är inte så farligt faktiskt." sa jag med ett leendet som var svårt att hålla tillbaka. "De går i samma klass, så jag var inte inblandad." skrattade jag. Han skrattade också, och även om jag inte vände mig om för att titta på honom kunde jag se det charmiga leendet framför mig.

"Hur är det i skolan då?" frågade han. 

"Bra, hur så?" frågade jag misstänksamt.

"Nej, jag bara undrar eftersom vi inte har pratat om det sedan vi började gymnasiet i höstas." förklarade han. Jag bet mig svagt i kinden för att dölja leendet även om han inte kunde se mitt ansikte. 

"Snäll klass. Bra lärare. Och du?" Vårt samtal hade gått över i någon slags intervju för att få ta del i varandras liv utöver sommaren. Det var det som fattades, vi kände varandra på sommaren, men hade ingen aning om vilka vi var på vintern.

"Helt okej. Vi har en lärare som är helt galen. Men fotbollsläraren är grym." berättade han. Jacob hade sökt in till ett fotbollsgymnasium, det var inte riktigt någon som hade förväntat sig att han skulle komma in, men han gjorde det och det kom som en positiv överraskning för oss alla. Gabriel var stolt, Erica med, men stoltast av alla var nog Nils. Han älskade fotboll precis som sin bror.

"Vad roligt." sa jag. Sedan fortsatte vi att prata tills vi tog en paus, sen pratade vi ännu mer tills vi tog en till paus, och efter det pratade vi lite till tills vi var hemma. För visst var det så, ifall orden bara ramlade ur munnen på en och de genuina skratten och leendena till svar var riktigt äkta, så visste man att relationen man har till varandra är precis lika genuin och äkta. När man inte behövde tvinga fram något som krävs för att stämningen inte ska sjunka, då är det något verkligt. 

När vi kom hem från paddlingen var det som om vi drogs till varandra. Det var lite som två magneter, där den ena var, var automatiskt den andra. Våra föräldrar tittade på oss och log, de visste ju precis vad det var som hände mellan oss, även om vi från början inte hade märkt det. Det var precis som Sofia hade sagt dagen innan, de såg oss och de ville det bästa för oss. Egentligen var det inte svårare än så, men vissa saker blev mer invecklade än vad de behövde. När Jacob och jag låg i vår säng och bara tittade på varandra, strök han gång på gång bak håret bakom mitt öra även fast det redan låg tillrätta och sa:

"Jag gillar dig. Du gillar mig. Men låt oss göra en jävligt komplicerad grej av det." 

Och jag kunde aldrig relatera mer än vad jag gjorde då till det. Vi trasslade till det och rörde ihop det till något svårt och avancerat när vi egentligen borde göra motsatsen. Kärlek är simpelt, men vi var nog båda rädda för att falla för varandra. 

Men ärligt talat så tror jag redan att jag hade fallit. För längesedan. 

):