Tro och tvivel

del 7

"Kan du köra lite, Ville?" frågade Hugo och tittade på mig. "Det är öppet hav, så det är ingen risk att något händer." sa han. Jag tittade på honom med höjda, frågande ögonbryn. "Jag lovar." sa han och sträckte fram lillfingret. Jag suckade och reste mig upp från sittplatserna intill båtens ratt. Att köra båten var något jag inte kände mig säker på, men Hugo körde hela tiden och fick aldrig chans att vila. Han visste om min rädsla att något skulle gå snett, men när vi körde på det öppna havet utan öar och grund i närheten kändes det bättre.

"Sitt här i så fall." bad jag innan jag la händerna om ratten. Han nickade och saktade ner farten lite innan han ställde sig upp intill mig.

"Du har alla olika sorters teknik här med ekolod, kartor och GPS som visar alla grund och skär. Här är spaken du gasar med, om du drar bak den hamnar du till slut i friläge, om du drar bak den ännu mer har du lagt i backen. Prova att dra den framåt lite försiktigt, så ska du se att båten snart planar ut." förklarade han och knäppte upp flytvästen. "När den planar ut går den inte lika djupt utan ligger på ytan och går lättare ovanpå" förklarade han och visade liknande med handen. Jag nickade koncentrerat. Jag visste inte vad det var som gjorde att jag var såpass rädd. Det första jag tänkte på var incidenten med mamma och att jag hade alla andras liv i mina händer. När Hugo körde var jag lugn, han hade växt upp bakom båtratten och var född till kapten. Att själv veta hur min rädsla kunde påverka andra fick hjärtat att slå i bröstet. Men när jag kände hur vinden rev i håret när vi lätt for fram över vattnet lättade trycket en aning.

"Se där, du är ju redan andra kapten." uppmuntrade han och satte sig ner på sätena intill.

"Snarare passagerare." sa jag och log mot honom.

Vi hade stannat tills efter lunch på den där halvön. När jag vaknade låg Jacob fortfarande och sov intill mig så jag hade rest mig upp och gått ut och satt mig på bryggan för att slippa prata med honom. Det hade redan hunnit bli varmt. Jag tänkte på Elsa som Jacob hade berättat om. Alla frågor dök upp i mitt huvud. Hur länge hade de träffats? Var de fortfarande tillsammans? Var de ens tillsammans från första början eller var det bara en fling mellan dem? Jag var först av alla med att gå upp, sedan kom Sofia. Hon hade på sig en vacker baddräkt och morgonrock när hon gick fram och satte sig bredvid mig. Vi satt tätt intill varandra när hon la sin arm runt min axel och drog mig intill sig. Jag lutade huvudet mot hennes axel och suckade djupt. Vi satt så en stund, hon drog med tummen längs min axel och tittade ut över havet. Det kändes ungefär som om hon visste vad som pågick, men samtidigt trodde jag att de nog inte hade en aning. Efter en stund reste hon sig upp och dök elegant ner i vattnet. Jag tittade beundrande men diskret på henne när hon simmade ut femtio meter från bryggan. Hon hade kommit in i mitt och pappas liv när det var som mest sårbart. Mamma hade nyss blivit inlagd och pappa kämpade med en flytt och att för första gången ta hand om mig som ensamstående.

Jag väcktes ur mina tankar när en båt körde upp intill oss. Det var Hugos familj. Hans pappa, Peter, stod upp framför ratten och vinkade imponerat till mig. Jag drog försiktigt tillbaka gasspaken och saktade ner intill dem.

"Wow, Vendela! Vilken besättning den här skutan har fått!" ropade han och drog upp solglasögonen på huvudet. Jag skrattade och saluterade mot honom i ett leende.

"Vi hade tänkt att lägga till i en gästhamn där framme." sa han högt över båtmotorerna och pekade in mot fastlandet. "Följ bara efter oss så löser det sig!" ropade han och la handen på gasen. Båten for iväg framför oss och vi blev lämnade i deras svallvågor.

"Det är bara att köra." sa Hugo simpelt. Jag tittade på honom med en förskräckt blick.

"Bara du tar över när vi närmar oss." sa jag. Han nickade avslappnat och la upp fötterna på instrumentbrädan. Solen stekte, Nadja låg på en solmadrass uppe på däck för att svalka sig i vindarna. Jacob kom ut ur ruffen i badbyxor och med solglasögon på näsan. Det kändes som att jag aldrig skulle sluta förvånas över honom. Även fast jag inte ville att mitt hjärta skulle göra en volt så fort jag såg honom så gjorde det det. Hugo satt också i badbyxor och med solglasögon på näsan men han fick inte mitt hjärta att krampaktigt slå i bröstet på mig. Hugo var också vacker, men det var Jacob som hade fångat min uppmärksamhet.

"Det kanske är värt att ta på sig flytvästen nu?" frågade han och bad Hugo flytta sig åt sidan så att han också fick plats.

"Om jag hade varit du hade jag nog gjort det, ja." svarade jag ironiskt. Han flyttade ner solglasögonen och gav mig en suspekt blick. Det var som om vi var två olika personer när andra var i närheten. Vi fick låtsas att allting var okej mellan oss, vi fick spela vänner medan det sedan var en pina att vara ensamma när verkligheten slog in.

"Hugo, tar du över nu?" frågade jag.

"Nej, kör du en liten bit till." sa han lugnt och satt lika avspänt kvar.

"Nej, ta över nu." bad jag desperat.

"Nej, fortsätt." sa han, fortfarande lika lugn och stillsam på rösten. "Du kan börja sakta in nu, följ efter pappa bara." sa han och lyfte blicken för att se hur långt fram de andra befann sig.

"Hugo, lägg av. Ta över." sa jag panikslaget.

"Ta det lugnt, Ville. Inget kommer hända." sa han beslutsamt och tog ner fötterna från instrumentbrädan. "Ser du den båtplatsen? Dit ska vi, bara sakta ner så säger jag vad du ska göra sen. Jacob, gå fram och var beredd på att hoppa i land med ett rep. Be Nadja att hjälpa dig." sa han. Pulsen dunkade i hela kroppen på mig när jag skakigt styrde efter Hugos pappa in i gästhamnen. När Jacob hade gått fram till fören och hade ett rep i handen ställde sig Hugo upp intill mig. "Kör så nära här som möjligt, sen sväng helt och hållet åt babord." förklarade han.

"Babord? Svenska tack! Höger eller vänster?" frågade jag stressat. Han brast ut i skratt och fällde upp solglasögonen på hjässan.

"Vänster. Friläge nu och låt båten glida in på plats, när du svängt upp helt rakt lägger du i backen för att bromsa upp." förklarade han. Koncentrerat och med andan i halsen gjorde jag som han sa. Hugos pappa hade redan hunnit lägga till och tittade på när jag försökte svälja ner paniken. Jacob hoppade lätt upp på bryggan med repet i handen.

"Se, det gick inte så illa ändå." sa Hugo och slog mig lätt i ryggen. Jag log mot honom och klev bort från förarsätet.

"Inte utan den bästa läraren, eller hur?" log jag och gick ut på däck. Jag mötte Jacobs blick på bryggan. Han stod stilla och tittade på oss. När våra blickar möttes tittade han undan fort men jag hann ändå se hur uppretade hans ögon var. Snurrig gick jag fram i fören för att hoppa i land. Han mötte min blick igen och jag fick det bekräftat hur svartsjuk han faktiskt var.