Tro och tvivel

del 27

"Är ni redo?" frågade Hugo. 

"Vi lär väl inte ha något val." suckade jag. Jag hade checkat ut mig och Jacob medan han tog våra väskor till båten. Alla var redo för att åka hem. Allting var nerpackat i båtarna, det var inget mer som behövde göras än att styra hemåt. Jag var gråtfärdig, jag ville inte. Jag ville bara stanna, jag hade den högsta graden av separationsångest. Det satt som en stor klump i halsen som bara väntade på att få gråtas ut. Tryckte på varenda ångestnerv i hela min kropp, värkte, slog och sprängde. 

Vi kastade loss och började resan hem. Jag började städa i båten, lade ihop sovsäckar och bäddade i ordning sängen och sofforna för att försöka sysselsätta mig. Det var en tickande bomb inuti mig som bara väntade på att få explodera. Hugo och Jacob umgicks ute vid rodret, Nadja packade sin väska. Hon var tystlåten. Vi sa inte så mycket. Vi lät tystnaden tala för att sedan vänta ut ögonblicket då vi alla skulle skiljas åt. Det var som att en familj ofrivilligt skulle flytta isär, alla åt varsitt håll. Varför skulle man skiljas från dem man uppskattade mest? Var inte världen menad för att man skulle vara tillsammans med sina käraste? 

Antagligen inte, för till slut var vi tillbaka i samma hamn som vi började. Bilarna stod parkerade och väntade på oss. När vi långsamt gled in i hamnen för att lägga till vid båtplatsen som var menad för den här båten brast det inom mig. Jag ville verkligen inte åka hem. Skolan skulle börja, allting skulle gå tillbaka till som det var innan med rutiner. Vakna, äta, studera, äta, somna. Våra fria själar skulle gå tillbaka till robotar i fängelsen som styrde oss och vår vardag. Min vardag skulle bli full med hål igen, hål där saker som jag levde för saknades. Jag klev upp på bryggan ihop med dem andra och min mask ramlade rakt ner i vattnet med ekande svallvågor. Tårarna började långsamt rinna ner för mina kinder. Det kändes som att vi var barn igen, då hade vi gråtit några gånger när vi skulle lämna varandra. För vi var ju barn, vi var syskon, man lämnar inte sina syskon. Nadja lade armarna runt min kropp och höll mig hårt. Hon borrade in ansiktet mot min axel och vaggade mig långsamt fram och tillbaka. Jag lät tårarna rinna mot hennes axel, fritt och ohejdat. Jacob och Hugo klappade oss tafatt på axlarna och lade försiktigt armarna om våra kroppar. Deras känslor satt längre in, men jag var helt övertygad om att dem hade lika stor ångest över att åka hem. När jag lutade mig tillbaka från kramen såg jag hur tårarna rann ner från Nadjas kinder också. Vi torkade bort dem och skrattade tyst, även om det värkte inom oss. Jag var ju beroende av dessa människor, jag var kär i en av dem, de var min närmaste familj, mitt blod och liv. 

"Sluta Vendela! Du får mig att gråta också." sa hon med ett leende trots att tårarna fortfarande rann. Ellen kom fram och lade armarna runt min midja. Jag lyfte upp henne trots att hon inte längre var ett litet barn. Hon knöt benen runt min midja och jag höll henne hårt. Hon klamrade sig fast som om jag var på väg att släppa henne, men jag höll henne längre än så. Jacob och Hugo började lasta ur båten, men jag kunde inte släppa kramen från Ellen än. Nadja stod och klappade oss båda på ryggen samtidigt som hon höll om oss mjukt och tryggt.

"Jag vill att det alltid ska vara sommar." sa hon och lutade sig tillbaka så att hon kunde se mig i ögonen. Hon suckade djupt och torkade bort tårarna från mina kinder med sina små händer. 

"Jag med." sa jag. Nadja nickade instämmande. Jag märkte hur Jacob slängde diskreta blickar mot oss hela tiden. Till slut släppte jag ner Ellen och tog ett djupt andetag och sa:

"Vi får väl hjälpa till." 

Vi skapade en kedja för att tömma båten. Hugo lyfte upp väskorna ur min och Jacobs taklucka så att Jacob sedan kunde skicka vidare den till mig så att Nadja tog emot den på bryggan. Jag förblev tyst och tog emot väska efter väska från Jacob. Allting jag gjorde var fördröjt bara för att få stanna kvar lite längre. Jag gick långsamt tillbaka till bilarna med mina grejer, jag packade långsamt in i bilen och tog sedan ut det igen för att lägga tillbaka det för att få mer plats, även om det låg bra redan från början.

"Jag tror inte det går att göra bättre än så, gumman." sa Sofia och drog tröstande sin hand mot min rygg. Hon märkte allt jag gjorde, allt jag kände. Jag svarade inte utan nickade bara kort och vände mig om mot dem andra när jag hade stängt bagageluckan. Alla bilar var packade, hemfärden var redo att börja.

"Då så." sa pappa. Jag tittade på Jacob och kände hur tårarna tryckte sig fram ur ögonen. Frustrerat drog jag händerna för ansiktet. "Då var denna sommaren över." fortsatte han. Jag ville att han skulle vara tyst, de avslutande orden gjorde allting värre. Nadja lutade sitt huvud mot min axel och snörvlade till.

"Det känns som att ni kommer sakna varandra." sa Erica och log mjukt, men jag märkte att de andra också påverkades av våra känslor. Jag hatade splittringar, jag avskydde farväl. En liten tår slingrade sig ner för min kind. 

"Ställ upp er barn, dags för ett kort." sa Angela och tog fram sin mobil. Det var vår tradition, vid varje hemfärd skulle ett foto tas. Vi ställde upp oss tätt intill varandra tittade mot linsen. Mina ögon var säkert redan röda och svullna. Jacob stod precis bredvid mig och lade sin hand runt min midja. Hans närhet gick som elektricitet genom min kropp. 

"Vi ses ju igen nästa sommar." sa Peter och drog handen över Ellens hår. Hon lutade sig mot sin pappa och suckade djupt.

"Det är för långt kvar tills dess." sa hon. Alla skrattade tyst, även jag trots att tårarna värkte i ögonen på mig.

"Ni kan träffa varandra i vinter, eller hur?" sa Sofia och satte sig ner på huk och öppnade upp armarna i en välkomnande kram till Ellen. Hon släppte sitt tag som hon hade runt Peters mage och gick fram till Sofia för att ge sin första hejdå-kram. Jag vände mig om till Nadja och kramade henne hårt. 

"Vi ses snart." viskade jag. Jag var helt säker på att vi skulle hinnas ses innan nästa sommar. 

"Det gör vi." sa hon och torkade bort en tår som råkade rinna ner för min kind. Hon var ju sådan, Nadja. Hon torkade andras tårar istället för sina egna. 

Sommaren hade kommit till sitt slut. Hejdå-kramarna började också komma till sitt slut, men jag hade en kvar. Kanske den viktigaste. 

Jacob lade sina starka, trygga armar runt mig och höll mig som om jag skulle försvinna från honom. Jag klamrade mig fast runt honom ungefär på samma vis, även om vi båda visste att vi snart skulle ses igen. Inom bara någon vecka skulle jag sitta på tåget hem till honom. Det kändes som år bort, jag ville inte låta avståndet komma mellan oss. Jag ville vara med honom hela tiden, varenda sekund av dagen.

Han gungade mig fram och tillbaka, skiftade vikten från fot till fot. Han kysste min hjässa och lät mig få hålla kvar en liten stund till. När jag väl tittade på honom igen strök han försiktigt bort mina tårar.

"Gråt inte." bad han. Jag kunde inte hejda det, hur mycket jag än ville. "Vi ses snart. Jag ringer dig, sen ses vi snart. Det kommer gå fort. Jag lovar." sa han och jag trodde på honom. Jag trodde på allt han sa, till och med ifall vi inte skulle ses förens till sommaren hade jag trott på honom när han sa att det skulle gå fort. Han lade händerna runt mitt ansikte och tittade rakt in i mina ögon. 

"Jag älskar dig." sa han med ett litet mellanrum mellan läpparna. Ifall de andra lyssnade skulle de höra vad han sa. Hans ögon var så vänliga och så fruktansvärt vackra. Hela kroppen värkte när jag såg på honom.

"Jag älskar dig med." viskade jag och ställde mig på tå för att kyssa hans läppar. Jag blundade och lyssnade på havet en sista gång medan jag kände hans läppar mot mina. Vågorna rullade in mot stranden, båtmotorerna vibrerade, fiskmåsarna väsnades, elden sprakade, skratten ekade. Säcken knöts ihop med ett vackert sidenband. Nyckeln vreds om i låset. 

"Kör försiktigt." sa han och släppte kramen. Jag önskade att jag kunde hållit kvar. 

"Vi ses igen nästa sommar." sa pappa till dem andra innan han satte sig bakom ratten. Jag öppnade bildörren till baksätet och tittade på Jacob som gick till sin bil, ett par parkeringar ifrån vår. Han skulle inte övningsköra som han gjorde på väg hit. Nadja och Hugo försvann in i hans bil. De skulle skjutsa henne till tåget som tog henne hem till Stockholm. Han nickade försiktigt mot mig innan vi båda klev in i bilarna. 

Jag lutade mig tillbaka och blundade hårt. Avsked låg mig kallt om hjärtat. Det skiljde alldeles för många människor åt.