Tro och tvivel

del 11

Vi satt på en uteservering. Ett litet barn på bordet bredvid hade skrikit de senaste tjugo minuterna. Hugo som satt intill mig höll på att explodera.

"Nu får det väl ändå vara nog snart." suckade han irriterat. Jag kunde inte låta bli att skratta tyst. När föräldrarna till barnet reste sig upp och gick iväg sjönk Hugo avslappnat ner i stolen.

"Gud hörde dina böner." log Nadja. Han nickade lättat. Framför mig hade jag en stor tallrik med caesarsallad. Det var omöjligt att få i sig allting en varm sommardag som denna. Det var fortfarande rätt varmt ute, trots att det var senare på kvällen. Jacob satt intill Nadja och lutade sig fram över bordet för att sticka gaffeln i min mat.

"Hallå där!" Han lutade sig tillbaka i sin stol och stoppade triumferande gaffeln i munnen.

"Du ska ju ändå inte ha mer." sa han med munnen full av mat.

"Snälla Jacob, prata inte med mat i munnen." suckade Nadja bredvid honom och drog handen frustrerat i pannan. Han tuggade klart innan han svarade henne.

"Jag tuggar inte samtidigt som jag pratar. Smaskar gör jag inte heller." flinade han. Hugo kunde inte låta bli att skratta åt deras diskussion.

"Vad är det Fille?" fnös Nadja. Jag la diskret handen för munnen för att inte visa leendet på mina läppar. Nadja hade varit retlig hela dagen och det var en lögn att säga att det inte var underhållande att retas lite extra med henne. Värmen hade tröttat ut henne med solen stekandes i ansiktet dagarna långa och då passade vi andra på att kivas lite extra.

"Inget. Det påminner mig bara om när Jacob hade tandställning första året och satt med fingrarna i käften hela tiden." sa han. Jag visste att det inte var det han hade tänkt på, utan Nadjas humör.

"Men lägg ner." suckade Jacob. Han förflyttade sig i stolen så att våra fötter vidrörde varandra. Jag var beredd på att flytta mina fötter samtidigt som Jacob, men han gjorde aldrig det. Jag drog inte heller undan dem utan lät dem röras vid av Jacob. "Det är ju i alla fall inte jag som är sned i käften nu." hånade han. Hugo fnös till.

"Sen när är mina tänder sneda? Jag föddes med raka tänder, till skillnad från dig. Tandfen måste ha gett dig en förbannelse." drev han. Jacob rörde på sin fot mot min, men tog inte bort den.

"Minns ni den sommaren som Fille var på fotbollsläger i en vecka så att han inte var med under den veckan? Det var nog den bästa veckan hittills." fortsatte Jacob och spände blicken i Hugo. Både Nadja och jag kunde inte hålla skrattet inne längre. Hugo och Jacob fortsatte att lägga fram spydiga kommentarer till varandra tills Nadja avbröt.

"På tal om minnen, minns ni när Jacob tappade Ericas mobil i vattnet?" sa Nadja.

"Det gör jag!" sa Erica, Jacobs mamma, när hon hörde vad vi pratade om. Alla skrattade åt minnet av hur trettonåriga Jacob höll i Ericas mobil men råkade tappa den rakt ner i vattnet. Den var helt oanvändbar efter det, och Erica hade inte varit glad.

"Eller när vi fiskade krabbor och Ville höll i en som nöp henne så hårt att det gick hål i fingret. Jäklar vad du skrek." fortsatte Nadja och brast ut i skratt. Jacob kastade bak huvudet och höll sig för magen med små rynkor vid kanten av ögat när jag tog fram fingret och visade ärret. Det kändes i hela bröstet när jag såg honom skratta på det sättet. Av någon anledning värkte det, men på ett bra sätt. Desperat men ett bra sätt.

"Jag är märkt för livet efter den händelsen." sa jag. "Minns ni när vi lånade den där träflotten vid en strand och paddlade ut en bit och Fille ställde sig upp och halkade på de hala bräderna?" fnissade jag. Hugo boxade mig löst på överarmen men kunde inte heller hålla sig för skratt. Bilderna i huvudet hur Hugo som vanligtvis inte är så klumpig halkade runt som Bambi och sedan föll var hysteriskt roliga.

"Nadja då. När vi skulle prova på att rida och hon ramlade rakt ner i en hästskit när hon skulle upp på hästen." påpekade Hugo. Tårarna rann ner för mina kinder och magen krampade. Våra föräldrar tittade på oss och skakade på huvudet.

"Vad fick ni för dricka egentligen?" frågade pappa. Även om både Nadja och Hugo var över arton drack de alkoholfritt. Hugo lyfte glaset mot pappa och nickade kort med huvudet.

"Det är spetsat." flinade han och hällde i sig lite av colan. Det var omöjligt att sluta skratta när till och med föräldrarna föll i gropen och brast ihop.

"Eller när Nils tappade en foppatoffla i vattnet och den flöt iväg så Hugo var tvungen att simma ut och hämta den." sa Jacob. Jag tittade på Nils som satt bredvid Jacob. Han brukade bli irriterad om vi drog upp klumpiga saker han gjort, men precis som alla andra skrattade han så att gluggen syntes. Ellen såg precis likadan ut, gluggen i vädret och chokladsås på kinderna. Hon bad mig hjälpa henne att ta bort det när jag påpekade hennes kladd. Jag tog en servett och försökte gnugga bort det på henne men allting slutade i ett skrattanfall.

"När pappa skulle hoppa från den höga klippan men det blev ett magplask som lät till Danmark." fortsatte Jacob och höjde sitt glas mot Gabriel. Jag lade händerna för ansiktet för att lugna ner mig själv men istället kippade jag efter andan när skrattet inte gick att hålla tillbaka.

"Tyst! Jag kan inte andas." tjöt jag och drog bort tårarna med händerna. Det sved i hela kroppen när jag tänkte tillbaka på hur Jacob och Nils pappa hade kastat sig i vattnet helt okontrollerat. Hela framsidan var flammande röd efter det.

"Det var härliga tider det." log Jacob och lutade sig tillbaka i stolen. Hans fot strök försiktigt min, till en början vek jag av med blicken men sedan såg jag honom i ögonen och log.

Min finaste gurkan62 ♡ detta kapitlet är till dig!