Tro och tvivel

del 29

Gabriel stod och väntade på mig när jag klev av tåget. Hans ögon var trötta och utmattade men ändå mötte han mig med en stor kram. Det kändes så annorlunda att träffa honom på en tågstation och inte i en hamn fylld med båtar och skratt.

"Vår favorittjej." log han och tog väskan från mina händer. Jag var påväg att protestera men visste att det inte var någon idé. Han bar den till bilen medan han berättade om Jacob och hans start på terminen med fotbollsträningar och matcher. Han var alltid borta, fotbollen tog upp all hans vakna tid.

"Vill du se Jacobs träningsmatch eller vill du åka hem och vänta på honom där?" frågade han när vi satte oss i bilen. Allting kändes så konstigt, att åka bil själv ihop med Jacobs pappa i början av hösten utan att Jacob var där. Jag hade abstinens, så mycket ville jag träffa honom, och ju snabbare jag fick träffa honom, ju gladare blev jag. Att åka hem till honom och vänta i hans kök utan honom kändes bara fel.

"Jag vill gärna se matchen." svarade jag. Han nickade och svängde ut från parkeringen.

"Ska bli. Han ser fram emot att träffa dig." sa han. Det kändes i hela mig. Att veta att den personen man saknade mest saknade en lika mycket tillbaka kändes både fruktansvärt och härligt på samma gång.

Så fort skolan hade slutat skjutsade Sofia mig till tågstationen. Det var första gången jag träffade Jacob sedan vi hade skiljts åt för nästan två veckor sedan. Jag var nervös även fast jag inte borde vara det. Det var flera år sedan jag hade varit hos hemma Jacob, jag hade bara svaga minnen av hur hans hus såg ut. När man tänkte på det, att jag var tillsammans med en kille vars rum jag inte visste hur det såg ut lät det så konstigt. Men jag kände ju honom så väl, vi delade ju på somrarna ihop. Nu skulle vi dela på en helg, från fredag kväll till söndag förmiddag, och det kändes alldeles för lite.

Gabriel släppte av mig vid idrottsplatsen. På en av fotbollsplanerna var matchen i full gång. Han förklarade vilken läktare jag kunde sätta mig på och att han skulle hämta oss när matchen var slut. Bara tanken av att veta att Jacob var en av killarna där borta på planen gjorde mig frånvarande, jag hörde knappt vad Gabriel sa men tackade för skjutsen och tog min väska och började gå mot planen. Det var nästan inga som var där och tittade, några ungdomar och några föräldrar, men det var ju bara en träningsmatch på en fredag då alla hade bättre saker för sig. Jag satte mig högst upp i hörnet på den lilla läktaren och blickade ner över spelarna, och då såg jag honom. Nummer 19.

Han var fokuserad, helt och hållet inne i spelet. Hans blick rörde sig fort mellan spelarna, skannade av matchen medan han ständigt rörde sig över gräsplanen. Jag brukade inte titta på fotboll, men när jag såg hur Jacob skickligt spelade var det omöjligt att slita blicken. Min blick följde snarare Jacob än vad den följde bollen.

Jag kastade en snabb blick åt sidan när en tjej i min ålder kom gåendes. Hon hade blont, lite kortare hår och brun hy. Det märktes att jag inte var den enda som tittade på henne, hon drog åt sig allas uppmärksamhet. Våra blickar möttes, och hon gick mot mig och log försiktigt.

"Känner du någon som spelar?" frågade hon. Jag harklade mig och nickade kort.

"Jacob. Jacob Hjortqvist." förtydligade jag. Hennes ansiktsuttryck förändrades, jag kunde inte läsa henne, men hon kastade en blick ut på planen innan hon satte sig bredvid mig. Min väska stod intill mig och skapade ett avstånd mellan oss.

"Visst är det du som är Vendela?" frågade hon och det var då det slog mig. Detta var Elsa. Elsa som en gång hade vunnit Jacobs hjärta. Elsa med de gulliga ögonen, det vackra leendet och det läckra, blonda håret. Hon var precis som jag hade föreställt mig, om inte ännu sötare.

"Och det är du som är Elsa." sa jag med ett litet, reserverat leende. Det kändes lite som exfrun och den nya flickvännen, men jag hade inga hårda känslor mot henne. Inga alls. Det var Jacob som fick ta emot dem hårda känslor för Elsa hade aldrig gjort något mot mig.

"Fullträff." log hon och skrattade tyst. Jag blickade kort ut över planen innan jag tittade på henne igen.

"Det var inte såhär jag hade föreställt mig dig." sa hon mjukt. "Förstå mig rätt, du är bara så annorlunda mot vad jag hade tänkt mig." fortsatte hon.

"Har Jacob pratat om mig?" frågade jag försiktigt. Jag ville så gärna veta, särskilt när hon hade en bild av mig. Han måste ha gett henne en uppfattning av mig i så fall, precis som han hade gett mig en uppfattning av henne. Hon nickade kort.

"Du fanns alltid där, lite som en ängel på hans axel och knackade konstant. Han kunde aldrig gå in helhjärtat i vårt förhållande. Vi var aldrig menade för varandra." berättade hon. Jag förblev tyst. Hon kallade mig för ängeln på hans axel, hon kunde lika gärna kallat mig för djävulen på hans axel. Det var precis såhär jag hade föreställt mig Elsa, och ändå var det mig som Jacob valde. Han valde mig, han älskade mig.

"Jag förstår inte." suckade jag. "Han kunde valt dig. Alla skulle vilja välja dig." sa jag och tittade uppriktigt på henne. Hon tittade generat ner i sitt knä.

"Han var redan kär i dig. Det är jag helt säker på." sa hon. Jag visste inte vad jag skulle svara på det hon hade sagt, så jag sa ingenting. "Jag måste gå. Det var roligt att träffa dig, Vendela."

"Detsamma." svarade jag och log svagt. Hon gick iväg, mötte upp en kille som kramade om henne och kysste henne. Hon log stort, och då förstod jag att hon inte var menad för Jacob precis som Jacob inte var menad för henne.

Jacob var påväg att byta av en kille som satt på bänken när han såg att jag var där. Han joggade fram till bänken och lade händerna i ett O runt munnen och ropade högt.

"Ville!" Han vinkade stort med händer och armar. Jag kunde inte låta bli att skratta tyst men ropade inte lika högt som honom utan vinkade bara försiktigt tillbaka. När han kom ut på planen igen tittade han alldeles för ofta upp mot läktaren och mig.

"Hjortqvist! Koncentrera dig!" hörde jag hur hans tränare ropade. Jag kunde inte låta bli att skratta tyst, men efter tillsägelsen skärpte han sig. När matchen var slut kom han springandes mot mig och tog två trappsteg i taget uppför läktartrappan. Ju närmre han kom ju tydligare såg jag såret i hans panna. Han var blå runt de få stygnen som prydde hans sår, men jag hann aldrig kommentera det innan jag kastade mig in i hans svettiga famn. Han höll mig så hårt, som om han aldrig ville släppa taget. Jag lutade mig tillbaka och rörde precis bredvid stygnen i hans svettiga panna.

"Vad har du gjort?"

"Kyss mig sen kan jag berätta." beordrade han. Jag flinade svagt och ställde mig på tå för att möta hans läppar.

"Jag var i slagsmål och fick ett slag där. Men jag dunkade skiten ur den andra killen." sa han när våra läppar drogs ifrån varandra. Jag tittade chockat på honom men märkte på hans flin att han inte var seriös. "Jag krockade med en annan spelare på en träningsmatch så att det sprack." berättade han. Jag strök med tummen över hans kind och skakade långsamt på huvudet.

"Bara du som lyckas med det där." viskade jag.

Kommentera!! ❤