Tro och tvivel

del 32 - the end

Du är ett gift. Du sprids ut i min kropp, långsamt men kraftfullt. Jag kan inte kontrollera mig själv i din närhet. Allting i min värld handlar om dig. Du är fantastisk. Helt otrolig. Men du är ett gift för mig.

Det var kallt ute. Mörkt och kallt. Det kändes som att tåget aldrig skulle komma fram. Han satt bredvid mig och tittade på mobilen. Jag tittade ut genom fönstret och väntade ut tiden. Hugo skulle också ta tåget från Göteborg upp till Nadja i Stockholm. Vi hade inte träffats sedan i somras, och Nadja undrade ifall vi ville fira nyår hos henne. Jag längtade efter hennes trygga kramar och bubblande skratt. Det gick liksom inte att vänta tills nästa sommar. 

När vi klev av tåget stod Nadja ute på perrongen och väntade. Det spratt till i benen på henne när hon fick syn på oss. Hon kastade sig skrattandes runt halsen på mig och fick hela min värld med sjukdomar och ondska att försvinna. Hon var inte solbränd med solblekta slingor i håret men hon var så där Nadjasöt ändå. Hennes mössa var nerdragen långt över öronen och en tjock halsduk runt halsen gjorde att hennes ansikte försvann bakom allt tyg. Jag kramade henne hårt och länge, stod och vaggade åt höger och vänster i en evighet innan vi släppte varandra. 

"Som jag har saknat er." sa hon och kramade Jacob, inte lika hårt och länge, men ändå en riktig kram. "Jag vill att det ska bli sommar nu." fortsatte hon.

"Tro mig, jag med." svarade jag. Om hon bara visste hur mycket jag längtade efter friheten. Jag skulle spricka innan sommaren kom. Det var i alla fall så det kändes nu.

...

Det var folk i hela lägenheten. Nadjas vänner och deras vänner var i varenda rum, förutom i hennes föräldrars rum. Jag gick in dit för att hämta andan. Väggarna dämpade den höga musiken och fick hjärnan att slappna av för en liten sekund. Jag öppnade fönstret och drog in den kalla luften i lungorna. Det fanns där bak i huvudet hela tiden och var omöjligt att undvika. Det gnagde och skar, och jag visste att det inte skulle bli bättre. Tvärtom, det skulle bara gå utför. Min mamma skulle bara gå från en kall värld till en kallare. Hjärtlös och hemsk och det enda jag önskade var att kunna ge henne lite värme. Men hon ville inte ta emot den, så det fanns inget mer jag kunde göra. Hon fick vård som lindrade, ett lugnt hem, kunnig personal runt omkring. 

"Ville?" Jacobs röst fick mig att komma tillbaka till dit alla andra befann sig. Verkligheten. Han stängde dörren bakom sig och ställde sin öl på byrån. Jag lät blicken svepa ut över gatorna igen. 

"Hur är det?" frågade han och drog sin hand genom mitt hår. 

"Bra." svarade jag. Han suckade tyst.

"Vendela, på riktigt. Prata med mig."  bad han. Han kallade mig aldrig för Vendela. Jag blundade och tänkte på vad det fanns att säga. "Du har varit frånvarande de senaste två månaderna. Prata med mig."

"Jag vill inte prata om det, Jacob." svarade jag. Han tvingade mig att se honom i ögonen. Hans lena tumme strök rytmiskt över min kind. 

"Jag ser att du inte mår bra." viskade han.

"Jag vet. Låt mig få må såhär ett tag så att jag kan må bättre sen." svarade jag lågt. "Det finns inget du kan göra, hur mycket du än vill. Och jag vet att det är frustrerande för jag är i precis samma position själv. Hon är helt förlorad, utom räckhåll, det finns absolut ingenting som kan hjälpa henne. Hon är en tickande bomb. Vi kan bara vänta på att hon ska sprängas. Och jag står och tittar på, för jag kan inte göra något för henne. Och du kan inte göra något för mig för du kan inte göra något för min mamma, för ingen kan. Absolut ingen."

"Ville." Han tystade mig. 

"Låt mig bara få vara ledsen." sa jag. "Ge mig tid."

"Ge dig tid för vad? Jag kan inte se på när du går och gräver ner dig själv totalt." sa han uppgivet. Jag förblev tyst.