Tro och tvivel

del 23

"Vilka hänger med och badar innan vi sticker till hotellet?" frågade Jacob och slängde sin handduk över axeln. Jag räckte upp handen inifrån sängen och lade ifrån mig boken. Inatt skulle vi bo på hotell. Det var ett av de sista stoppen på resan, och det började redan kännas i kroppen att hemfärden var på väg. 

"Jag stannar nog här." sa Hugo och sträckte ut sig på soffan. Jacob vände sin blick mot Nadja.

"Jag med. Min kompis ska ringa mig snart." sa hon. Jacob ryckte på axlarna och reste sig upp.

"Ville, kommer du?" frågade han. Jag följde med honom ut. Borta vid klipporna skulle det finnas en badplats, men vi visste inte hur det såg ut eftersom vi inte hade varit där tidigare. På morgonen hade vi åkt vidare och våra föräldrar hade bokat rum på ett hotell. 

Vi gick längs en stig bort till badplatsen. Hamnen låg i en bukt, och på andra sidan udden skulle det gå att bada. När vi hade gått en bit tog han min hand. Värmen strålade ut i hela kroppen. De kunde se oss från hamnen, det var jag helt säker på, men det brydde han sig inte om. Han strök med tummen över min handrygg och gick snett framför mig för att vi skulle få plats på stigen. Solens numer orangea strålar bländade oss i ögonen. Han drog upp mig för backen till klipporna med ett skratt som inte gick att kväva. När vi kom upp för den lilla men branta backen tittade jag förskräckt på honom. Det var en klippvägg på minst ett par meter som stupade rakt ner i vattnet där människor glatt kastade sig utför. Jag tog ett steg bakåt och stirrade på honom.

"Aldrig i livet att jag hoppar här." sa jag. 

"Kom igen Ville. Vi hoppar tillsammans." sa han och drog av sig t-shirten. Jag svalde hårt och skakade kort på huvudet.

"Jag gör det inte. Du vet att jag är livrädd." protesterade jag. Hjärtat slog kraftigt i bröstet på mig. Hundra meter bort fanns en liten badplats med en stege, men jag visste att det var omöjligt att få dit Jacob när den här branten fanns. 

"Snälla. Jag kan hoppa först och vänta på dig där nere. Titta på dem barnen. Ingenting kommer hända." sa han och lade armen runt min nacke. Jag suckade djupt. Det blev alldeles svart framför ögonen när jag tänkte tillbaka på hur det var för flera år sedan när allting var kaos runt om mig, hur livet i en sjukdomsvärld var. 

"Jag vill inte." sa jag lågt. 

"Snälla. Hoppa med mig. Jag hoppar först. Det blir roligt." bad han och tittade bedjande på mig. Hans blick var så bräcklig och skör, så ömsint och försiktig. Hela min kropp blev svag när han såg så där på mig. Hjärtat dunkade och dunkade. "Bara en gång." bad han tyst. Jag övervägde i flera sekunder, tittade ner över klippan och tittade honom i ögonen. Ena halvan av mig skrek av rädsla, gjorde knäna helt skakiga och fick blodet att rusa av obehag i kroppen medan den andra halvan ville, den ville ta del av sommaren och ta del av Jacob. Jag ville inte backa ur som vanligt, vara den som satte sig vid sidan av och tittade på medan alla andra skrattade lyckligt. 

"Om du lovar att inte börja skämta med mig." sa jag. Han nickade snabbt. 

"Lovar." 

Jag böjde mig långsamt ner och knöt upp skorna. 

"Samtidigt?" frågade han. 

"Nej, du får hoppa först." sa jag och tog av mig mina kläder. Han nickade kort och tog sats innan han hoppade ut för kanten. Bara att se honom kasta sig utför fick hjärtat hisna. När han kom upp över ytan vinkade han lockande på mig. Han trampade vatten och ropade åt mig att skynda sig.

Pulsen slog sådär intensivt så att man kände det i hela kroppen, jag ville bara sätta mig ner och hålla fast mig i marken för att slippa möta vattnet. Det fick mig att tänka tillbaka på hur det var då och ännu en gång känna den otäcka känslan av rädsla.