Tro och tvivel

del 31

Det kändes som en ren jävla evighet. Varenda minut, varje sekund som tickade på klockan kändes som en evighet. Det var så mellan varven. Evigheten kom och knackade på. Stannade ett tag för att hälsa, riktigt ordentligt ibland. Sedan åkte evigheten igen, och då gick tiden så fort. Allting gick fort. Hjärtat slog fort, känslorna var snabba. Allting var i ett högre tempo. Och jag var så kär. Jag var så kär att jag höll på att spricka och ur den där sprickan i min kropp skulle kärlek svälla ut, och det skulle aldrig ta slut. Evighet. Så kär var jag. Jag kunde liksom inte se klart, allt förutom honom var en dimma som var till viss del oviktig, men för det mesta ointressant. Han var allt. Den enda. Någonsin. Och mellan varven var jag trasig där i evigheten av väntan. Men sen blev jag hel i vad som skulle räcka i en oändlighet, och sen var vi flera mil ifrån varandra och då var inte han där och då var jag trasig igen medan jag väntade på att få bli hel. Sen fortsatte det så, som ett kretslopp utan ände. Och han var den enda som var värd att tänka på. 

Sen kom bakslaget. 

Bakslaget som jag själv hade orsakat. Det var jag som hade tryckt på, det var jag som ville ta nästa steg när vi egentligen inte var redo. Det var mitt eget fel och jag hade inte insett det förens flera resor fram och tillbaka till varandra redan hade skett.

Jag var ju så förälskad i honom att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Och kanske var det just det som var problemet, att jag inte kunde klara mig utan honom. Det var honom jag förlitade mig på, och det var inte så det borde vara. Men jag kunde ju inte hjälpa det. Medan resten av världen föll ihop runt omkring mig så var han kvar och fick mig att stå på benen. 

Några helger kom annat i vägen, så det gick alldeles för många dagar innan vi fick träffa varandra igen. Just den där helgen var en sådan, vi hade prov och matcher, dansuppvisningar och kalas att gå på, och den helgen var en sådan då vi inte träffades. Pappa och Sofia skulle resa bort över helgen, så jag var helt ensam. 

På fredagseftermiddagen gick jag för att hälsa på mamma. Jag ville egentligen inte, men hon hade frågat efter mig. Och jag hatade att säga det, men jag var rädd. Jag var rädd för min egen mamma. Hur mycket jag än ville älska henne, så kunde jag inte.

Varje steg jag tog mot hennes vårdhem var tungt och dröjande. Det kändes som att jag gick i kvicksand. Okända händer runt mina fotleder som bara ville dra ner mig i mörkret där man badade i smärta. 

Vårdarna sa till mig att hon hade en dålig dag. Ibland vaknade hon bara upp med sådana, värre än vanligt. Då var hennes värld gråare än vanligt, ondare än vår andras värld. Allting var så förvrängt för henne att hon inte levde i verkligheten tillsammans med oss andra. Det de sa var mer menat som en varning, men jag tog den inte på allvar. Det kunde ju liksom inte bli värre. Men det blev det. 

Från början var allting lugnt. Men eftersom allting var förvrängt för henne så kom stormen efter lugnet. 

Vi pratade om skolan. Om alla kurser jag läste och proven de kommande veckorna. Det var när vi började lämna det ämnet som allting började urarta. Hon reagerade på svaret jag gav henne när hon frågade vad jag gjorde om helgerna. Jag kunde ju inte berätta att jag umgicks med min pojkvän, så istället sa jag att jag inte brukade göra något speciellt. Det svaret var inte tillräckligt. Jag dolde något, och hon märkte det. Bara för att hon var sjuk betydde inte att hon var korkad. Hon blev irriterad och irritationen övergick till ilska. Hon började anklaga mig för att jag inte brydde mig om henne, vilket inte stämde men från hennes perspektiv var det ju sanningen. Jag hälsade aldrig på, endast några gånger om året och hon blev bortglömd. Hon höjde rösten och talade om för mig vilken dålig dotter jag var och hur fruktansvärd min pappa var. Jag kunde inte säga något, jag bara satt där på den hårda stolen och tog emot hennes utskällning. Personalen hörde henne och kom in i rummet. De försökte lugna ner henne men hon var någon annanstans. Hon kunde inte ta emot det vi sa. En vårdare lade en hand på min överarm och tittade medlidande på mig. 

"Jag borde gå." sa jag kort och harklade mig. Jag tog min väska och reste mig upp. Hon stod med ryggen mot mig med två vårdare som försökte prata med henne, men hon brydde sig inte om mig. Jag var hennes fiende, inte dotter. Min blick sjönk ner i golvet innan jag vände mig om för att gå.

Hela bröstkorgen revs upp. Jag skulle aldrig kunna få en relation med henne för det fanns ingenting som kunde hjälpa henne. Inga mediciner, inga psykologer, ingenting. Allting låg i ett mörker som bara kröp sig närmre och närmre. 

Jag hade en stor klump halsen. Tårarna tryckte och tryckte, det värkte nästan bakom ögonen. Det var fredagseftermiddag, jag borde varit glad. Helgen var framför mig. Alla andra gick på gatorna i ett lyckligt lugn, men min värld rasade. 

Det var helt knäpptyst i huset när jag förtvivlat öppnade ytterdörren. Jag låste fort och sjönk ner i hallen, helt och hållet uppriven. Utanför hördes ljudet av bilarna på gatorna, men det var som ett enda oklart brus i mina öron. Alla känslorna slog och sprängde inuti mig och jag kände mig ensammast i världen. Det kändes som att jag ropade efter hjälp men ingen hörde. Men jag hade inte ens frågat än. Att be om hjälp tog emot, men ibland behövs en hand att hålla i för att man inte ska falla. 

Mina fingrar skakade när jag ringde Jacob. Jag ville bara att han skulle fria mig från denna onda värld jag hamnat i. Och jag var så egoistisk som tänkte så, för det var min mamma som skulle befrias. Men gång på gång blev det bevisat att hon inte kunde bli räddad. 

Jag grät. Tårarna gick inte att hindra. Jag ville inte vara svag. Inte liten och ynklig. 

"Ville, vad är det som har hänt? Prata med mig." bad Jacob desperat. Jag ville bara känna hans armar runt mig. Jag behövde det. Men jag kunde bara höra hans röst. Och det var lika mycket tortyr som lugnande. 

"Jag orkar inte med det mer. Hon går inte att rädda." hulkade jag. "Du måste komma hit. Jag vill inte vara ensam." Det kändes som att jag skulle gå itu. Som en kniv som skar rakt genom min kropp, giftig och smärtsam. Jag slöt ögonen och tänkte på hur det kunde vara. Det kunde varit sommar. Han hade lagt armen runt mina axlar när vi gick på bryggan. Vågorna kluckade trivsamt mot klipporna. Solen gled ner bakom horisonten, värmde skönt även om det var sent på kvällen. Solglasögonen höll undan det salta, vågiga håret som fick stå ut med saltvatten dag ut och dag in. Båtarna låg på rad i hamnen och de härliga dofterna från grillarna räckte långt. Vi gick så nära att vi våra kroppar skavde mot varandra.

Men det var inte sommar. Vi var flera mil ifrån varandra. Utanför mörknade löven i takt med att dagarna blev kortare. Kylan kröp sig på. Allting blev grått och trist. Ingen värme, ingen lycka. Ingen ro. 

"Jag kommer. Jag tar nästa tåg." sa han utan att tveka. 

"Nyckeln ligger i blomkrukan." viskade jag bakom tårarna. 

Klockan var efter 21 när han kom. Jag låg i soffan under en filt när jag hörde nyckeln i låset. Mina ögon var helt svullna och sved. Det var något konstigt mäklarprogram på TV:n som endast stod på för att det inte skulle vara helt knäpptyst i huset. Det var tyst från hallen tills jag hörde stegen mot TV-rummet. Om inte all energi hade sugits ur mig hade jag kastat mig ur soffan och runt hans hals, men nu kom han fram och kröp ner bredvid mig under filten istället. Jag drog mig närmre hans kropp och lät hans famn stänga ute allt ont. 

"Tack." viskade jag kort. Ett litet, men ack så tacksamt och uppskattande tack. Han släppte allt för mig.

"Jag älskar dig." sa han lågt och stängde av TV:n. Det blev tyst, men hans andetag fyllde ut det stora tomrummet när hela huset var nedsläckt. Han fyllde mina tomrum, räddade hela min värld.