Tro och tvivel

del 18

Nadja och jag hjälptes åt att lossa på alla rep. Jag hade bara sovit ett par timmar inatt, det var omöjligt att somna när alla tankar fick hjärnan att gå på högvarv. Innerst inne ville jag krypa ner bredvid Jacob och sova bredvid honom, men det var inte så det fungerade. Jag ville fråga vad han hade gjort när han hade försvunnit inatt, om det var någon han hade pratat med eller om han bara ville vara ensam.

Han stod bakom ratten intill Hugo. Hugo pekade och sa hela tiden vad han skulle göra. De hade lika gärna kunnat vara bröder. Det var så de betedde sig och de såg nästintill likadana ut.

"Ta det lugnt sen, det kanske blir lite gungigt om ett tag!" ropade Gabriel, Jacobs pappa från deras båt innan han drog iväg före oss. Jag gick ner i båten och satte mig på Nadjas säng. Hon satte på en film på den lilla TV:n som hängde över Hugos säng och slog sig ner bredvid mig medan killarna var kvar ute vid rodret.

Och som det gungade. Båten vaggades så kraftigt att man fick koncentrera sig på att inte ramla av soffan. Jacob tittade in i ruffen medan han höll sig i dörrkarmen.

"Hur går det?" frågade han oss.

"Bra." svarade Nadja och tittade på mig.

"Du ser helt likblek ut." sa Jacob och tittade på mig.

"Jag kommer kräkas om det inte slutar blåsa." sa jag och svalde hårt.

"Kom ut och ställ dig här." sa han. Jag reste mig upp och tog mig svajandes ut genom dörren. Hugo tittade snabbt på mig innan han riktade blicken ut mot vågorna igen.

"Titta mot land eller horisonten, vill du ha något att dricka?" frågade han. Jag skakade kort på huvudet och tog tag i Jacobs arm när nästa våg fångade upp båten. Han tittade sprucket på mig innan jag vek undan med blicken och tog tag i ryggstödet på passagerarsätet. Jag koncentrerade mig på att hänga med i vågorna och fäste blicken mot land. Jacobs axel snuddade vid min ibland och varje gång kände jag den där stöten som spred sig ut genom hela kroppen. Hugo gjorde sitt bästa för att styra undan vågorna men ändå rullade det på ganska rejält. Mitt hjärta slog nervöst hela tiden och det enda som krossade mina tankar var olyckan med mamma.

"Jag visste inte att du kunde bli såhär sjösjuk." sa Hugo och flinade retsamt innan han var tvungen att rikta fram blicken ännu en gång.

"Inte jag heller." suckade jag och sjönk ner på sätet. Illamåendet satt som en klump i halsen. Det fortsatte att gunga men jag var den enda som hade ont av det. Till slut reste jag mig upp och lade en hand på kanten av båten. Jag hängde mig ut över kanten och i samma sekund var Jacob framme och tog tag i mitt hår och höll i mig medan båten fortsatte att tumlas om av den hårda sjön. Han hjälpte min matta kropp att hålla sig innanför båten medan jag sträckte ner handen i vattnet och sköljde min mun. Lukterna från avgaserna trängde sig in i mina lungor och fick mig att hosta. Han hjälpte mig på fötterna igen och höll stadigt om mina axlar. Hans ögon sökte min blick och fick mig ännu snurrigare än vad jag redan var.

"Är du okej?" frågade han. Jag nickade kort och svalde hårt. Han drog med tummen mot min axel och tog ett tag runt min midja när nästa våg kom.

"Hur långt är det kvar Hugo?" frågade han högt utan att släppa mina ögon. Jag kunde inte vika undan med blicken den här gången, det var som om de kopplades ihop och aldrig ville släppa taget.

"En timme kanske!" svarade han och kastade bak en blick mot oss. Jag höll krampaktigt i Jacobs överarm för att hålla balansen medan han höll mig i sina armar. Jag kunde knappt andas, det var helt fruktansvärt. Han fick mig att känna något som jag aldrig skulle tro att jag ens kunde föreställa mig. Hela min kropp blev svag för honom, det var som om benen inte bar mig. Uttrycket blickar säger mer än ord stämde aldrig in mer än vad det gjorde nu. Hela mitt bröst revs upp och slog och pulserade.

"Vill du gå in och lägga dig?" frågade han. Jag kunde inte göra något annat än att nicka, det kom inga ord efter sättet han hade tittat på mig. Igår sa jag att jag var klar med honom, men det visste jag att jag verkligen inte var och antagligen aldrig skulle bli heller. Han släppte inte taget om mig helt utan höll i mig när jag skakigt gick in i ruffen förbi Hugo och sedan Nadja. Båda två såg på oss men försökte dölja blickarna. Jag kröp upp i vår säng och mötte Jacobs blick en sista gång. Han öppnade takluckan på vädringsläge och bad mig att säga till om jag mådde sämre.

"Jacob, lova inget du inte kan hålla." varnade Nadja så fort han hade dragit för skynket och var på väg ut till Hugo igen.

"Jag har inte lovat någonting." försvarade han sig.

"Du ger henne falska förhoppningar! Ge henne förhoppningar om du klarar av att hålla dem." De viskade men jag hörde ändå vad dem sa och de verkade inte bry sig.

"Nadja, lägg dig inte i, snälla." bad han.

"Jag är redan inblandad. Ni är båda två några av mina bästa vänner." snäste hon irriterat. Konversationen var över men det låg en spänning i luften som surrade i allas öron.

***

"Mår du bättre nu?"

Jag öppnade långsamt ögonen och mötte Jacobs blick.

"Tittar du ofta på människor när de sover?" frågade jag och drog upp sovsäcken till hakan. Han flinade svagt och tittade ner i sitt knä. Han satt intill mig och bläddrade i en bok.

"Nej, inte alls." svarade han. Jag reste mig sakta upp och tittade ut genom fönstret.

"Hur länge har jag sovit?" frågade jag.

"Två timmar kanske." svarade han och slog ihop boken. "Sover du inget på nätterna?" frågade han. Jag tittade ut genom fönstret igen. Vi var i en större småbåtshamn.

"Antagligen inte." harklade jag mig och kröp ur sovsäcken. Han nickade långsamt.

"Var är de andra?" frågade jag. Jag höll mig på avstånd, både psykiskt och fysiskt. Det fanns ingenting som sårade mer än den förväntan jag hade. För några år sedan var vi bästisar, förra året var vi kompisar, nu visste jag inte vad vi var.

"De är ute och badar och tänder grillarna." berättade han medan han tittade på mig. Mitt hår var rufsigt i nacken när jag såg mig i den lilla spegeln som hängde vid väggen nere vid fötterna. Jag drog fingrarna genom mina strandlockar och tittade på honom.

"Varför är du inte med dem?" frågade jag. Jag frågade medvetet, pressade ut det jag ville höra men egentligen inte skulle höra för mitt eget bästa. Han tittade lite osäkert på mig, tvekade och vek undan med blicken ett par gånger.

"Jag tänkte att du kanske inte ville vara ensam när du vaknade." sa han.

Mitt hjärta smälte som is i solen. Jag kunde ju inte hålla mig borta även om jag ville det. Han var en ängel den ena sekunden men sen kom hans djävul fram och knackade honom på axeln så fort tankarna låg på Elsa. Mina kinder blev varma precis som hjärtat. Kärlek var inget hälsosamt när det inte var med säkerhet. Det blev helt tyst mellan oss.

"Du somnade trots gunget." sa han till slut.

"Ja, jag gjorde ju det. Jag kanske bara behövde bara kasta ur mig lite saker." sa jag och skrattade tyst.

"Ja, du var rätt så indisponerad. Man kunde nästan misstagit dig för berusad." sa han och smålog. Jag skakade på huvudet och tittade blygt ner i mitt knä.

"Nu ljuger du. Ska vi gå ut till de andra?" frågade jag. Han skrattade tyst.

"Ja, om du vill." svarade han och jag nickade kort. Mitt hjärta slog tusen slag i minuten.

Ni har väl inte missat att det finns spellistor till mina böcker på spotify? I min profil hittar ni en länk, så kan ni lyssna på musik medan ni läser. Puss ♡