Tro och tvivel

del 16

Det tog en liten stund innan jag var tillbaka till verkligheten. Jag hade somnat i båten i Sofias knä. Hon var inte kvar och när jag sträckte mig efter min mobil var klockan strax efter lunch. Jag hade sovit i säkert över en timme. I båten var jag helt ensam, men när jag lyssnade skarpt kunde jag höra röster ute på bryggan. Jag kände mig helt konstig i huvudet, grötig och tung. Mina ögon var också tunga, precis som när man gråtit och sedan sovit. Egentligen ville jag ligga kvar i sängen ett tag till, men de andra var där ute. Jag tittade ut genom de små fönstren i min och Jacobs hytt. Allihop satt i solstolar på bryggan och åt lunch, men jag kunde inte se Jacob. Jag tog mig ut och gick upp på bryggan. Alla blickar vändes mot mig och Angela, Hugos mamma, var den första som bröt tystnaden.

"Här har vi vår lilla sömntuta. Höll åskan dig vaken i natt?" frågade hon med ett leende.

"Ja, det kan man väl säga." svarade jag, harklade mig och log försiktigt.

"Vill du ha något att äta? Eller vill du hämta Jacob? Han fastnade nog uppe vid vindskyddet." sa pappa. Jag tittade på Nadja och Hugo. Nadja nickade långsamt och diskret så att ingen annan kunde se.

"Ehm, jag kanske kan ta med lite mat upp till honom?" frågade jag tveksamt. Hugo lutade sig tillbaka i sin solstol, som om jag hade gjort rätt beslut.

"Det låter bra, Vendela." sa Erica och började plocka ihop mat till mig och Jacob. Det kändes som att hon visste vad som pågick med Jacob, det var därför hon svarade så fort, som att hon ville att jag skulle gå upp och ta hand om honom. Jag fick två tallrikar i handen och en påminnelse om att inte tappa dem. Det tog emot att lämna de andra, men Nadja nickade ännu en gång när jag tittade på henne. Jag visste inte om de hade pratat med honom, men det skulle jag ta reda på.

Om jag skulle vara ärlig så var jag nervös över att möta honom och se vad han hade att säga. Det kanske var egoistiskt av mig att tänka som jag gjorde, att det säkert var Elsa och att jag borde trösta honom istället för att själv känna mig sårad. Men å andra sidan så blev jag ju sårad, eftersom han hintade något för mig hela tiden men att sedan få veta om ett gammalt förhållande som ännu inte verkade vara helt och hållet överkommet kändes alldeles för hårt, även om jag inte ville känna något.

Man kunde se vindskyddet från båtarna, men man såg båtarna tydligare från vindskyddet eftersom det låg högre upp. Människorna var som myror, så jag kunde inte se ifall han var där ifrån bryggan. Maten lyckades ligga kvar på de hårda plasttallrikarna hela vägen upp. Han satt på taket, jag såg det redan när jag hade gått halvvägs. Vindskyddet var lika högt som mig ungefär och hans ben dinglade ner över kanten.

"Din mamma skickade med mig mat. Tar du dem?" frågade jag. Han tog emot tallrikarna innan jag gick runt och klättrade upp på baksidan där taket var lägre. Utan att säga något till varandra satte jag mig ner bredvid honom, med fötterna hängandes ner över kanten på samma vis.

"Var har du varit? Alla andra har suttit på bryggan den senaste halvtimmen." sa han till slut. Jag petade lite i min mat och harklade mig tyst.

"Jag somnade i båten." svarade jag.

"Hur länge var du där?"

"Sen din mobil ringde." sa jag och tittade ner mot båtarna. Utsikten härifrån var rätt så fantastisk, jag önskade bara att jag kunde njutit mer av den.

Till en början sa han ingenting. Han åt av sin mat insjunken i djupa tankar. Jag tittade på honom, han tittade ut över havet med en funderande blick. Jag ville pressa honom, få honom att berätta allt. Men det behövde komma från honom frivilligt, annars fanns det ingen mening i det.

"Det var Elsa som ringde." sa han till slut. Det kändes i bröstet. Riktigt kändes. Det sög till. Smärtan spred sig långsamt men kraftfullt. Jag väntade på att han skulle fortsätta. Tallriken låg i mina händer utan att jag rörde maten. Min blick vilade tomt på havet.