Tro och tvivel

del 5

Hugo lade lugnt och försiktigt till vid bryggan. Nadja och jag låg i ruffen och pratade när Jacob kom ner och bad oss komma upp. Vi hade inte ens märkt att vi var framme. Han slängde sig fram likt en apa när han tog tag i takluckor och liknande.

"Vi är framme. Kom upp." sa han. Han hade ingen tröja på sig. Jag visste att jag inte borde reagera på det, jag hade sett honom utan tröja hundra gånger förut. Men ännu en gång hade han förändrats, mognat.

"Vi kommer." svarade jag. Jag lade ner tidningen Nadja och jag tittade i och mötte hennes blick. Hon lyfte imponerat på ögonbrynen.

"Wow, vilken man han har blivit." fnissade hon och knuffade till mig. Jag tittade förvånat på henne.

"Sa inte du nyss att du hade träffat en kille?" frågade jag retsamt.

"Jo, lille Ville, det har jag. Dock pratar vi bara, inget mer. Och Jacob är som min lillebror, det är ni alla." flinade hon. Hon hade rätt i det hon sa, jag och Jacob var de yngre syskonen. Till och med Hugo ibland även fast det bara skiljde några månader på honom och Nadja. Jag trivdes som lillasyster, för det mesta. Jag var van vid att ha allt ansvar själv, jag var van vid att ses som självständig. Att inte behöva vara ensam längre var en lättnad.

"Kommer ni?" Jacob ropade, en aning irriterat, efter oss. Jag suckade och klättrade ur den lilla koj-sängen. När vi kom ut i solskenet hade Ellen och Nils redan kastat sig i vattnet. Vi hade lagt till vid en stor gästbrygga på en halvö. Vattnet var klart och det var sandbotten så långt man kunde se. De vuxna hade börjat sätta upp grillarna och bad oss ha koll på Ellen och Nils. Jag tog av mig kjolen jag hade över baddräkten och dök ner i vattnet. Det kändes som att hoppa ner i en isvak de första sekunderna. När jag kom upp över ytan kunde jag inte låta bli att släppa ut ett litet skrik. Ellen skrattade så att gluggen syntes och simmade fram till mig. Hon klamrade sig krampaktigt fast runt min hals för att inte hamna under vattnet under sina skrattattacker.

"Hur går det?" frågade jag skrattandes och tog mig in på grundare vatten.

"Det är kallt." sa hon huttrandes.

"Gå upp då för snart hackar du ut de få tänder som finns kvar." sa jag och tog mig fram till badstegen. Nils stod uppe på bryggan med vatten rinnandes längs kroppen. Han slog armarna runt kroppen och huttrade likadant som Ellen.

"Spring bort till grillarna." sa jag till dem. Utan att protestera sprang de bort till grillarna och fick varsitt stort badlakan runt kroppen så att de såg ännu mindre ut än vad de redan var.

"Åh, mamma Vendela." sa Nadja drömmande och simmade fram till mig. Jag skvätte vatten mot henne innan vi började simma utåt.

"Vad du retas. Om du ska vara såhär hela sommaren dränker jag dig." skämtade jag. Hon fnös till.

"Vilka hot. Kom, vi simmar ut längre." sa hon och fortsatte att simma när jag hade stannat.

"Nej, det räcker här." sa jag och bad henne att stanna.

"Är lille Ville fortfarande rädd för vatten?" Jacob kom upp bredvid mig. Han slängde med håret så att det inte låg i ansiktet, vattnet skvätte rakt upp i ögonen på mig.

"Lägg ner." kved jag och simmade efter dem. Jag var fortfarande rädd för vatten, även fast jag inte ville erkänna det.

"Vi är med dig." Hugo simmade upp bredvid mig och log tryggt mot mig. Han var storebror, precis som Nadja var storasyster.

"Tänk om Jacob inte var ett sånt as, tänk om han var lite mer som Hugo!" sa jag högt så att Jacob skulle höra. Han gav mig fingret och dök ner under vattnet.

"Vad sur han är." suckade Nadja och slutade att simma. Hon vände sig mot oss och började trampa vatten. Han var fortfarande under ytan när hon fortsatte att prata. "Om han ska vara såhär hela sommaren dränker jag mig själv." sa hon. Hugo flinade till.

"Det går över." försäkrade han oss om. Jag tittade mig omkring medan jag trampade vatten.

"Var är han?" frågade jag nervöst. Paniken slog mig i ansiktet. De andra började också se sig omkring. Vattenytan var orörd tills han flög upp bakom mig och skrek mig i örat. Skräckslaget slutade jag att trampa vatten och föll ner under vattenytan. Jacob tog tag runt min midja och sköt upp mig igen. Jag hostade vatten medan han skrattade.

"Idiot!" flämtade jag och började simma tillbaka. Musklerna krampade och sved. Jag hatade djupt vatten, inte bara ogillade, hatade. Det skrämde vettet ur mig, bokstavligen. Jacob visste om det, mycket väl.

"Ville, förlåt!" ropade han när jag började klättra upp för stegen. Jag tog min handduk och gick på båten igen för att byta om till något varmt. Jag skakade av både rädsla och kyla. Han hade betett sig som en idiot hela tiden de få timmarna vi hade hunnit vara tillsammans. Timmarna på båten hit hade han bara pratat med Hugo och Nadja. Jag var osynlig i hans värld. Det enda han hade sagt till mig var en fråga och det var ifall jag kunde flytta på mig. Det var som om jag var gömd och inte kunde ses med blotta ögat. I fjol tittade han på mig med beundrande blickar, talade till mig med trevlig ton och gjorde allting för att verka charmig. Han var inte desperat, han var mogen. I år var hans utseende moget men attityden långt ifrån.

"Bra jobbat, Jacob! Du vet att hon inte tycker om vatten." Hörde jag Nadja sucka innan jag gick ner i båten. Jag stängde dörren till ruffen och drog av mig den blöta baddräkten. Det var knottror över hela min kalla kropp. Upprört rotade jag fram torra kläder ur min väska. Precis när jag hade fått på mig kläderna knackade det på dörren till ruffen. Jag klättrade upp på dubbelsängen och drog för skynket. Med irriterade fingrar tog jag fram min mobil och öppnade upp meddelandena till Johanna. Dörren öppnades.

"Ville?" Jacobs röst ljöd genom båten. Jag lät bli att svara, hans fotsteg närmade sig redan. "Förlåt. Det var dumt av mig." fortsatte han. Jag drog undan skynket och mötte hans blick. Han hade en handduk runt nacken som fångade upp vattnet som droppade ur hans hår.

"Varför beter du dig som ett svin?" frågade jag i en suck. Han såg på mig en stund. Blicken mjuknade ju fler sekunder som passerade.

"Förlåt, det är inte meningen. Men du är så lättretad." påpekade han och satte sig ner på min handduk. Det han sa var sant, men han gjorde det värre genom att skrämma upp mig.

"Jag vet, men du vet att jag är livrädd för djupt vatten." sa jag. "Du om någon vet det." lade jag till och mötte hans blick. Jag visste att han visste. Hans mamma hade berättat, det är jag helt säker på. Hon hade berättat hur jag hade fallit ur båten, åtta år gammal, när mamma tappade kontrollen över sig själv. Jag tror inte Nadja och Hugo visste om det, jag hade en känsla av att det bara var Jacob, Erica och hans pappa Gabriel som visste och förstod vad jag hade gått igenom som barn, hur det var att leva med en psykiskt sjuk människa.

"Jag vet. Förlåt." suckade han. Han drog en hand genom sitt hår igen och ställde sig upp. "Kom." bad han och sträckte ut armarna. Jag reste mig sakta upp från sängen och lät han lägga armarna runt mig. Han höll ett hårt och stadigt tag och gungade mig försiktigt fram och tillbaka. "Jag höll i dig, eller hur?" påminde han mig om. Jag nickade sakta. Det kändes ovant att söka tröst i hans famn. Alla världens falska förhoppningar attackerade mig. "Jag skulle aldrig skada dig." sa han och släppte kramen innan han vände sig om och gick.