Tro och tvivel

del 28

Ett par dagar hade känts som en evighet. Klockan gick så långsamt, varje dag var i slowmotion. Hela hösten och vintern skulle se ut såhär. Mellan varven så skulle det vara grått och tråkigt, långsamt och släpande. Jag önskade man kunde öka takten för att sedan kunna sakta ner igen när vi skulle träffas. 

Johannas ansikte lös upp så fort hon fick syn på mig. Vi hade inte träffats när jag kom hem, hon hade varit bortrest hos sin farmor och farfar. Hon sprang fram till mig och omfamnade mig lyckligt. 

"Som jag har saknat dig, och vad brun du är! Du måste berätta allting för mig nu!" sa hon och tog tag i mina axlar och skakade mig intensivt. Jag skrattade tyst och satte mig ner på bänken i busskuren. 

"Den här sommaren är nog den märkligaste hittills i mitt liv." började jag i en suck. Jag berättade hur det hade varit mellan mig och Jacob till en början. Hur vi hade hyst agg mot varandra till en början men att jag sedan inte kunde hålla undan mina känslor. Jag berättade hur vi hade legat och tittat på varandra om nätterna, hur han fick mig på fall och vårt gräl i vindskyddet. Johanna lyssnade med spetsade öron, till och med när jag berättade om hur sjösjuk jag hade blivit och hur han hade hjälpt mig. Hon var en del av mig, ifall något hade hänt mig så förtjänade hon att veta. Jag sa att hon skulle få träffa honom när han kom hit. Hennes nöjda leende visade att hon uppskattade min erbjudan. 

"Jag måste sticka. Lektionen börjar. Vi hörs ikväll, jag ska till mamma efter skolan." sa jag och hängde väskan över axeln när vi var framme vid skolan. Hon kramade om mig och önskade mig lycka till innan vi båda gick åt skilda håll. 

Hela skoldagen var en seg gröt att ta sig igenom. Vi hejade glatt på varandra i klassen, frågade vad som hade gjorts under lovet, gick från lektion till lektion. Alla lärare stod framme vid tavlan och pratade om den nya terminen, de nya arbetena, de nya möjligheterna, men allting lät så krystat. De stod där framme, försökte engagera alla, vissa fungerade det på, men jag kunde bara sitta och lyssna. Jag försökte ta in allt dem sa, lägga på minnet vad det var vi skulle arbeta med i ett par veckor framöver, men allting var bara en trög sörja som inte intresserade mig överhuvudtaget. Hur mycket jag än ville koncentrera mig, så var det för mycket som pågick i mitt huvud. 

Mina händer var svettiga och varma. Jag hatade den känslan, de kändes smutsiga, fulla med äckliga bakterier, och hur mycket jag än drog handflatorna mot jeansen så kändes det likadant. Vi hade en ny lärare i svenska, och jag tyckte ju egentligen om svenska, men det som var utanför fönstret, personerna i korridoren och tankarna i mitt huvud fick mer utav min uppmärksamhet. 

"Vendela, visst är det det du heter?" Läraren stod helt plötsligt framför mig. Jag harklade mig tyst och tittade kort runt om mig för att se ifall de andra stirrade roat på mig för att sedan skratta med mig åt att jag var fortfarande kvar i lovets tidsdygn. Mina klasskamrater var snälla, men för mig var skrattet inte alltid ömsesidigt. De skulle skratta åt mig istället för med mig. Men de tittade inte, de diskuterade med varandra om vad som stod på pappret framför dem. 

"Ja." sa jag och sänkte blicken till pappret han hade lagt på min bänk.

"Jag förstår att det är svårt att komma tillbaka efter en sådan här lång semester. Du har snart vant dig. Sätt dig med Amandas grupp och diskutera med dem." sa han. Jag nickade kort och reste mig sakta upp. Mina klasskompisar log mot mig när jag slog mig ner bredvid dem. Om läraren hade förstått hade han inte uttryckt sig så. Det var aldrig någon semester för mig, att veta att min mamma var sjuk och frånvarande. Vissa lärare visste om det, de var ju tvungna att få veta. 

"Vendela, vad tycker du är viktigt för att läsaren ska fångas av texten?" frågade Amanda och tittade på mig. Här var jag Vendela. Snälla Vendela som fick dem flesta att skratta och må bra, jag var omtyckt av dem flesta. Vendela som var precis som vilken annan tjej på den här skolan, gick på lektioner, dag ut och dag in. Här var jag inte Ville, Ville som blev retad för det mesta men samtidigt älskad som aldrig förr. Ville som hade rädslor och problem som jagade mig, men var accepterad ändå. Här var jag bara anonyma Vendela som var precis som alla andra, trygg och glad. Jag visste inte om jag tyckte om det eller inte. Men vid sådana här stunder, när mötet med mamma bara var timmar bort så önskade jag att alla hade någon slags förståelse till varför jag sakta gled iväg. När tankarna exploderade för att sedan kunna samla ihop sig och ta tag i sig själva, för rädslan var lika stor som längtan, men det var aldrig någon som skulle kunna förstå sig på det.