Tro och tvivel

del 25

Han tog tag i båda mina händer så att jag inte skulle kunna gå därifrån, han tvingade mig att se honom i ögonen, även fast jag inte ville. Jag kunde bara inte undvika hans blick. Den var magnetisk.

"Du stack ett hål i min kevlarsjäl." viskade han.

"Och så blev du mitt sår, och jag blöder ihjäl." lade jag till, precis som för ett par dagar sedan när vi var vilse i den där dumma staden som gjorde så att vi drogs samman igen.

"Du är inte mitt andrahandsval." sa han.

"Jag vill att du berättar vad du känner, annars så åker vi hem härifrån och det blir precis som förra året, bara mycket värre." krävde jag. Det kom inte ut som ett förslag på vad han kunde göra, jag behövde veta. Han backade mig till sängen och tog tag i mina axlar så att jag skulle sätta mig ner. Han satte sig bredvid mig och släppte aldrig mina händer.

"Jag drömde att allting vi har byggt upp nu de senaste veckorna föll ihop när vi kom hem. Det kändes så verkligt, och jag hatade det."

"Men det var ju bara en dröm." viskade jag.

"Jag vet, men jag är rädd för att det kommer hända." suckade han.

"Varför skulle det hända? Vi kan åka till varandra på helger och lov, eller hur?" sa jag.

"Hur ska vi hinna det? Det är matcher nästan varje helg, alla andra kompisar, läxor, prov, träningar." Han såg helt knäckt ut, vilsen och oförstående.

"Jag följer med på dina matcher, vi kan plugga ihop, jag kan träffa dina kompisar, du kan vara med dem på vardagarna, du kan kolla på mina träningar och uppvisningar. Om du vill så kommer det lösa sig." sa jag.

"Jag är kär i dig, Ville." sa han plötsligt. Jag blinkade till. Det kändes som att jag hade hört fel. "Jag är kär i dig och det är därför jag är så rädd för att det inte kommer gå som vi vill." fortsatte han. Vi blev tysta en stund medan jag tänkte ut vad jag skulle säga. Jag kom inte fram till något som lät riktigt klokt så jag sa:

"Jag är kär i dig med. Och det är tillräckligt för mig för att vi ska klara av ett distansförhållande."

"Vad händer om det inte går som vi vill? När våra familjer är vänner och vi har den här stora resan varje år." sa han. Jag skakade snabbt på huvudet åt honom.

"Varför tänker du på det? Varför ser du ett slut när vi inte ens har en början? Kan vi inte bara fortsätta härifrån och se vart det leder?" frågade jag frustrerat. Jag var så van vid att framtiden föll samman, att förvänta sig saker som aldrig skulle ske ändå. Han svarade inte utan tittade bara ner på våra händer. "Jag har öppnat mig helt och hållet för dig." lade jag till tyst. Rösten sprack när tårarna trängde sig fram igen. Jag trodde aldrig att känslorna för Jacob skulle blossa ut på det här sättet. Även fast det inte var så världen fungerade så önskade jag att smärtan ibland kunde lätta, bara för att ibland kunna få en paus. Jag ville bara få känna ett lugn, en trygghet som jag visste aldrig skulle falla ur led, bara få känna stillsamhet.

Han strök undan håret som föll ner framför mitt ansikte när jag undvek hans blickar. Jag ville inte gråta framför honom, men jag kunde inte hindra mig själv. Allting svämmade över och var omöjligt att stoppa. Mamma var hela tiden i tankarna, fanns där och påminde mig om verkligheten. Något som egentligen inte handlade om henne handlade till slut om henne ändå och det var som om hon tog över mitt medvetande. Jag ville att hon skulle vara frisk, jag ville att hon skulle vara en riktig mamma, en mamma man kunde söka tröst hos, som man kunde ställa frågor till och som alltid skulle vara där och beskydda mig. När jag grät över Jacob så grät jag också över min mamma, för i hennes värld regnade det alltid, i hennes värld hade jag levt och den världen skulle aldrig försvinna från mig, hur mycket jag än ville. Jag var förföljd av det förflutna även om det enda jag gjorde var att blicka framåt.