Tro och tvivel

del 12

Redan samma kväll som vi hade suttit på uteserveringen tog vi oss vidare. Det skulle börja regna dagen därpå och vi hade inte plats i gästhamnen fler dagar. Det var inte kul att åka båt i regnet, så därför bestämde vi oss för att ta oss vidare till nästa destination och stanna där. Det hade hunnit bli mörkt innan vi kom fram. Alla var sega efter de varma dagarna och hjälpte varandra att hålla sig vakna trots att klockan bara var över midnatt. Hjärnan gick på lågvarv liksom. Vi lade till vid en ny brygga vid en ö och somnade tvärt.

Och regnade, det gjorde det. Det öste ner dagen efter. Vi satt i båten och lyssnade på hur regndropparna smattrade mot taket sent på eftermiddagen utan att ha rört oss ur fläcken på hela dagen.

"Jag blir galen. Jag måste ut. Följer någon med på en löparrunda?" frågade Hugo och reste sig upp. Han tittade på oss och väntade på svar. Jag tittade upp ur min bok och skakade kort på huvudet. Varken Nadja eller Jacob ville följa med så han tog på sig sina skor och gick ut själv. Jag och Nadja dök ner i våra böcker igen och Jacob fortsatte att stirra in i väggen.

Det gjorde inte mig något att det regnade. Jag tyckte det var rogivande. Man blev lite knäpp faktiskt, man var hela tiden i solen med samma människor. Man hade inget svalt, ensamt rum där man kunde stänga in sig när det blev för intensivt. Det var sällskap hela tiden, värme rakt i ansiktet, konstant.

"Ska du inte ta det?" frågade Jacob. Min mobil ringde på bordet.

"Jo, jag ska bara läsa klart." mumlade jag och skummade igenom de sista orden på sidan. Jag lade ifrån mig boken och tittade på min mobil.

"Mamma." stod det. Hjärtat slog hårt i bröstet. Jag mötte Jacobs blick, han svalde hårt men sa inget. Jag tog ett djupt andetag och reste mig upp.

"Jag kommer snart." sa jag och öppnade dörren för att sätta mig vid passagerarplatserna intill ratten. Regnet knattrade ljudligt mot det mörkblå kapellet. Jag pratade inte med mamma särskilt ofta. Pappa insisterade på att jag skulle hälsa på henne oftare, men det blev bara någon gång varannan månad. Hon bodde på psykiatriavdelningen på sjukhuset. Jag kände mig lika rädd som tom inför att träffa henne varje gång. Hon var sjuk och kunde inte hjälpa det, men det skrämde mig ändå. Ibland såg jag henne som något annat, men hon är inget annat än människa. Det var bara svårt att inse och ta itu med efter alla år. Jag hade inte växt upp i ett normalt, lugnt hem. Utan med en psykisk sjuk mamma. När jag fick smaka på det normala livet med Sofia lockade det ännu mer att lämna allting bakom mig, även min egen mamma. Det kändes hemskt att tänka så, men jag kunde inte hindra det.

"Hallå?" sa jag och harklade mig tyst i telefonen.

"Vendela? Är det du?" frågade hon. Hennes röst var lika bekant som främmande.

"Ja, det är jag." sa jag tyst. Nadja och Jacob pratade inte inne i ruffen men jag önskade att de gjorde det för att inte höra på mig.

"Hej Vendela. När kommer du hem till mig nästa gång?" frågade hon med skärrad och gäll röst. Jag blundade hårt. "Hem till mig." Allting i hennes värld var annorlunda jämfört med verkligheten.

"Jag vet inte. Jag är med en kompis i hennes stuga. Vi ska vara här i ett par veckor. Jag kanske kan hälsa på när jag kommit hem." ljög jag. Min röst darrade osäkert. Gång på gång hade jag lovat pappa att inte berätta något för mamma om vårt nya liv, livet utan henne. Han sa att det var bäst att hon fick leva kvar i lugnet, utan förändringar och omväxling. Hon visste inte om att Sofia fanns, hon visste inte om att vi åkte iväg i flera veckor på sommaren. Hon visste ingenting, hon fick leva i en lögn. Jag hatade det. Jag hatade att hon var sjuk och att vi var tvungna att ljuga för att inte göra henne upprörd. Det var som att balansera på en lina, ovetande ifall den skulle brista.