Tro och tvivel

del 24

Jag vaknade med ett ryck. Jacob reste sig andfått upp från sängen. Han drog en snabb hand över det glansiga ansiktet och flämtade till.

"Jacob?" sa jag oroligt och satte mig upp. Han vände hastigt blicken mot mig innan han reste sig upp från sängen. "Vad är det?" pressade jag och reste mig upp efter honom. Han tittade stressat på mig och drog en frustrerad hand genom sitt hår.

"Jag kan inte." sa han snabbt och slog ut med armarna.

"Vadå kan inte?" frågade jag oförstående.

"Snart åker vi hem och då är du i Jönköping och jag i Lund." sa han medan bröstet åkte andfått in och ut på honom.

"Vad menar du?" Jag tog ett steg närmre honom och i samma sekund backade han flera.

"Distansförhållande suger, Ville! Vi kommer vara låsta med skolan och du har dansen och jag har fotbollen. Det tar flera timmar att åka till varandra!" utbrast han. Jag svarade inte utan tittade på honom och väntade på att han skulle fortsätta. Havet vrålade i öronen på mig, brusade och skrek. Alla känslor slog och sprängde inuti mig. Det kändes som att jag inte kunde andas på grund av honom. Han sa ingenting, han tittade bara splittrat på mig.

"Du är så vidrig, Jacob." sa jag. Jag hade aldrig förödmjukat en annan person på det sättet, kallat någon vidrig. Men det var precis vad han var nu. Han var den vidrigaste människan i min närhet som förnedrade mig på det här sättet. "Du kan inte göra såhär! Igår intalade du mig att du känner samma sak för mig som jag känner för dig, sedan säger du det här. Du kan inte beröra min själ och sedan lämna när du får lust. Bryr du dig inte överhuvudtaget?" frågade jag skärrat.

"Vill du att det ska ta slut på det sättet? För att vi lever timmar ifrån varandra?" frågade han upprört. Det blixtrade och sprack i ögonen på honom. Jag visste inte vad det var han hade drömt, men jag visste inte om jag ville veta heller.

"Var det inte du som ville vinna? Hur ska man kunna vinna om man ger upp? Du kan inte bara tro att det värsta ska hända. Har du någon gång haft ett distansförhållande? Om du tycker om mig kommer du inte ge upp. Varför ger du upp?" frågade jag. Orden ramlade ur munnen på mig. Jag kunde inte kontrollera tårarna som svällde upp. Jacob tittade chockat på mig för en kort sekund tills det knackade på dörren. Han vände sig om för att öppna, jag visste inte om det var för att fly undan mina frågor. Det var dags för frukost egentligen och det var säkert Ellen som med ett stort leende knackade på dörren för att få med oss ner. Men det var inte Ellen, det var Hugo som stod bakom dörren. Han tittade glatt på oss tills han såg våra ansiktsuttryck, han såg hur jag stressat torkade bort tårarna från mina kinder och han såg Jacobs stela ansikte.

"Vad har hänt?" frågade han misstänksamt. Jacob var på väg att öppna munnen men hann aldrig så långt. Hugos glada leende försvann fort och hans ansikte vreds till en uppretad blick.

"Det angår-..." började Jacob men Hugo stötte kraftfullt till honom mot axlarna så att han snubblade bakåt ett par steg.

"Du är ett jävla svin mot henne!" fräste han irriterat. "Hon har inte gjort dig illa på något sätt, men du sårar henne gång på gång!" Jacob kastade sig förargat mot Hugo på samma sätt som han tidigare gjort. Jag stod hjälplöst bredvid och bara tittade på.

"Du har ingenting med det här att göra." snäste Jacob och spände blicken i Hugo.

"Det har jag visst. Vi har ju för fan levt under samma tak medan detta har hänt, jag har sett allting, jag är inte blind."

"Vill du ha henne? Är det det du försöker säga? Jävla idiot." Jacob flög på Hugo igen, som en tickande bomb som bara väntade på att få explodera.

"Lägg ner!" Mitt försök till att stoppa dem kom bara ut som ett pip. Jag hade aldrig sett dem såhär förut, de två bröderna som alltid kom överens. Det rev i hela bröstet på mig. Jag tog tag i Jacobs arm och puttade undan Hugo så att jag kom mellan dem. Båda två andades häftigt. Jag spände blicken i Jacob, men han tittade bara på Hugo som stod bakom mig.

"Jag skulle aldrig röra Vendela. Hon är min syster, och när jag ser henne bli behandlad såhär av dig blir jag så fucking arg." sa Hugo. Jacob spände sig, som om han var beredd att flyga på honom igen.

"Lägg ner." sa jag sansat till honom. Jag sökte hans blick, men han tittade bara intensivt på Hugo. Jag var på väg att be Hugo gå, och jag hatade att behöva göra det, men han gick av sig själv. Han sa ingenting, och Jacob vägrade att se mig i ögonen till en början. Min ena hand låg mot hans bröst och jag kunde känna hur hans hjärta slog upphetsat där inne. Mitt slog precis lika våldsamt. Jag lade en försiktig hand runt hans kind och då mötte han min blick, det var som om jag fick kontakt med honom då. Varenda hjärtslag värkte olidligt. Av alla människor i världen hade jag aldrig föreställt mig Hugo och Jacob bråka på det här sättet.

"Vill du verkligen att vi ska avsluta det här? Det som vi inte ens har hunnit börja än?" frågade jag sårat. Han tittade på mig som om det var jag som hade sårat honom. "Säg någonting." bad jag, tyst och desperat. "Ville du inte vinna?" upprepade jag.

"Vad är det jag ska vinna?"

Jag förblev tyst, lät min hand sakta försvinna från hans kind. Jag vek undan med blicken och tittade bort. Han tog tag i min hand men jag drog den till mig som om jag hade fått en stöt.

"Då så." harklade jag mig. "Till och med en dröm kunde ta bort dina känslor för mig. Du brydde dig aldrig, du kom bara till mig när du var uttråkad. Jag är ditt andrahandsval, eller hur?" Jag lade fram orden åt honom, orden som han själv inte kunde säga högt. "När du kommer hem är det Elsa som gäller, för ni bor i samma stad. Jag är inte värd att kämpa för, jag är inte ens värd en tågresa?" Jag ville rubba honom precis som han hade rubbat mig. Jag ville att han skulle visa sig svag så jag fick det bekräftat att han hade brytt sig, i alla fall litegrann. Att jag kunde få hans känslor instabila, i alla fall litegrann.