Tro och tvivel

del 2

Så fort jag klev ur bilen hörde jag Ellens röst. Lyckligt ropade hon mitt namn. Hon var ute på bryggan och sprang med snabba fötter mot parkeringen. Hennes mamma, Angela, ropade stressat:

"Spring inte på bryggan Ellen!"

Ellen struntade fullständigt i vad hon sa och fortsatte upp på parkeringen och flög in i min famn. Jag skrattade och kramade om hennes lilla, kärleksfulla kropp.

"Du är livsfarlig." skrattade jag och släppte henne. Hon log stort med en glugg bland framtänderna.

"Har du tappat en tand?" frågade jag fascinerat. Jag tog tag under hennes hakan och beundrade åsynen när hon log stort igen. "Härligt, du tillhör ju snart oss." log jag. Hon nickade stolt och kramade mig igen. Hugo hoppade upp på bryggan och flaxade stort med armarna åt oss. Jag var avundsjuk på honom, han fick en lillasyster som Ellen. Jag var ensambarn och hade ju i och för sig aldrig vetat något annat. Det kanske var världens fest att vara ensambarn, och en pina med syskon. Men man vill alltid ha det någon annan får.

"Ville! I år har vi fyra vår egen båt!" Han ropade till mig och drog till sig flera blickar från personer i närheten. Jag vände mig med en rynka i pannan mot Sofia och pappa. Sofia var pappas sambo. Det var tack vare henne som vi kände dem.

"Hugo har tagit över sin farfars båt. Du, Hugo, Jacob och Nadja kommer ha den båten i år eftersom Nadjas familj inte kunde följa med." förklarade Sofia.

"Ni skojar?" utbrast jag. Pappa skakade på huvudet. Hugo kom gåendes på bryggan. Han var ännu längre än förra året. Hans axlar var breda och armarna var muskulösa. När han väl var framme dunkade han mig lätt i ryggen innan han la armarna om mig. Han kändes lika stark som var såg ut att vara.

"Nu du, lille Ville, ska vi ut och åka." Han flinade och dunkade mig i ryggen igen. Jag skakade irriterat på huvudet åt honom. Det var det första året som de började med att kalla mig för lille Ville. Jag var rädd för det djupa vattnet och alla tyckte Vendela var för jobbigt att uttala, så det blev lille Ville.

"Härligt." log jag. Precis då rullade en bil in på parkeringen och ett välbekant men samtidigt så främmande ansikte tittade på mig genom rutan. Han övningskörde och synen gjorde mig snurrig. Hela min kropp hettades upp, mitt hjärta slog dubbla slag. När han klev ut kände jag mig ännu mindre än vad jag gjorde nyss bredvid Hugo. Han var nästan ett huvud längre än mig och även fast det bara var början på juli var hans hy redan solkysst. Minnena från kyssen förra sommaren fladdrade förbi framför ögonen när hans blick mötte min. Jag hälsade försiktigt och omfamnade honom sedan efter Hugo. Det var som en dröm, han kändes inte verklig framför mig. I ett år hade han bara funnits i mitt minne. Hur han varsamt och mjukt hade kysst mig efter alla blickar och skratt han gett mig den sommaren. Det hade varit en laddad stämning mellan oss hela tiden, sedan en kyss och ett hastigt hejdå utan ett ordentligt slut eller början.

"Har du hört nyheterna?" frågade jag. Jag harklade mig tyst så att ingen hörde. Mina ben var skakiga, han var så annorlunda, så mogen. Det var inte samma Jacob som för tre år sedan med den långa, smala överkroppen och tunna håret. Det var inte den Jacob jag kände. Han tog av sig solglasögonen och satte de på huvudet. Hans mörkbruna, lysande ögon tittade intensivt på mig.

"Vilka nyheter?" frågade han. Hans röst var mörk men han hade kommit förbi den där skiftande målbrottsperioden. Hans röst var stadigare och klarare.

"Vi tre och Nadja har Hugos farfars båt."  berättade jag och började plocka ur bilen. Han tittade på mig och lös upp i ett leende.

"På riktigt?" frågade han Hugo förvånat.

"Ja. Grymt, va?" skrattade han och tog en väska från mig. Han slängde upp den på axeln och tog en annan i handen och började gå ut på kajen igen. Jacob och jag var lämnade ensamma. Hans lillebror, Nils, hade sprungit iväg med Ellen och föräldrarna hade redan samlats i en grupp ute på bryggan. Jag ville fråga honom, rakt ut, vad som hade hänt mellan oss förra sommaren.

"Vill du ha hjälp?" frågade han och närmade sig mig. Jag svalde hårt och tittade på honom. Han var bara någon meter ifrån mig. Båda två visste att ingen hade glömt det som hade skett. Jag såg det i hans blick. Men samtidigt såg jag att han var livrädd för att jag skulle säga något om det. Hans blick skrek åt mig att inte ta upp det samtidigt som den skrek av hunger. Det blev tyst mellan oss innan jag skakade på huvudet.

"Okej, säg till om du behöver något." sa han osäkert och tyst. Jag nickade kort, tog väskan och gick förbi honom ner på bryggan och ut på kajen. Han hade säkert flickvän. Han hade någon hemma som jag inte visste om, för jag var inte en del av det livet han hade. Jag var en del av sommar-Jacob.

Det skulle bli en smärtsam resa. Jag skulle plågas av att ha honom i närheten i över tio dagar. Mitt hjärta pumpade runt smärtsamt blod i hela min kropp som förgiftades av honom.

En nyårspresent till er för att ni alltid är så underbara! Önskar er ett fantastiskt år! Gott nytt år finisar!