Tro och tvivel

del 19

Det var en perfekt dag för en liten utflykt. Det var molnigt och ingen ville vara kvar vid båtarna. Enligt vad Nadja hade tagit reda på låg det ett litet shoppingcenter en bit in i staden. Hon letade upp närmsta busshållplats och bad oss att skynda oss att ta på våra kläder. Jag satt fortfarande i mjukisshorts och en stor t-shirt som jag sov i.

"Bussen kommer om tio minuter, skynda er!" sa hon och flög upp från där hon satt bredvid mig. Hugo och Jacob satt också i mjukisshorts och åt mackor i mängder men det tog inte lång tid innan de kastade på sig andra kläder och stoppade tandborsten i munnen. Nadja vek sig av skratt när vi andra panikslaget gjorde i ordning oss under hennes stressande order. Jag knöt mina gympaskor och roffade åt mig närmsta hårsnodd. Jacob kastade sig efter Hugos vax och tryckte ut en klick ur tuben. Vanligtvis behövde han inget vax då hans hår var lite längre och lade sig naturligt när han drog fingrarna genom det, men det var lite rufsigt om jag skulle vara ärlig. Johanna hade misstagit hans frisyr för en typsikt hockeyfrilla med fett, sliskigt hår som alla killar gick runt med när jag skrev med henne sist, men det var inte så fallet var. Jag hade förklarat att hans hår mer såg ut som Cole Sprouses hår, eller Noel Flikes hår. Hon hade bara svarat med ett längre "haha" och sedan sagt åt mig att gå och lägga mig.

Jacob kastade vidare tuben till Hugo som gav honom en mördarblick, men de hann inte dividera om det något mer. Vi hoppade upp på bryggan och Nadja tittade på klockan en sista gång innan Hugo ropade till dem andra:

"Vi tar bussen till stan! Måste sticka! Ses sen!" Jag drog i honom när Nadja och Jacob sprang iväg. Både Jacob och Hugo sprang med handflatorna gnidandes mot varandra i ett försök att värma upp vaxet. Varken jag eller Nadja kunde hålla sig för skratt men det enda Hugo gjorde var att snäsa irriterat till oss.

"Fanns det ingen annan buss?" frågade han irriterat med andan i halsen. Bakom krönet framför oss såg vi busshållplatsen i samma sekund som bussen kom fram ur svängen femtio meter bakom oss.

"Nej, det är såhär det är på landet!" ropade Nadja och saktade ner farten de sista meterna.

"Vad vet du om hur det är att bo på landet? Du är från Stockholm!" ropade Jacob och spurtade fram till oss när bussen stannade framför oss.

"Ja, det är du med." sa hon och flinade flåsandes.

"Fast jag bor ju i Lund." svarade han andfått.

Både Jacob och Nadja var från Stockholm. Det var därför deras familjer kände varandra. Men Jacobs pappa var från Lund och dit flyttade dem när han var åtta. Jag lärde känna dem när jag tolv. Det var lite komiskt hur vi kände varandra och hur vi från fyra olika städer drogs samman och fortfarande höll kontakten. Det var båtintresset som förde oss samman på somrarna men det var inte på det sättet vi hade träffats. Sofia och Angela, Hugos mamma, var kollegor när Sofia bodde i Göteborg. Jacob och Nadja var båda från Stockholm och deras familjer var vänner sedan Jacob och Nadja hade varit små. Sedan kände Sofia Nadjas familj eftersom Nadjas pappa och Sofia hade pluggat ihop. Det var lite av ett pussel, men Sofia var den som drog lite i trådarna så att alla hade träffats, och sedan hade Nadjas familj dragit med sig Jacobs familj. Det var en perfekt blandning, både med åldrar och intressen.

Bussen var nästan tom, det satt kanske fem personer utspridda. Vi satte oss där det fanns två platser mitt emot varandra. Hugo drog frustrerat fingrarna genom håret. Jag lutade mig fram och hjälpte honom fixa slingorna som låg konstigt. Jacob tittade på oss men jag lät bli att möta hans svartsjuka blick. Jag kände Nadjas små diskreta knuffar av armbågen i min midja, som för att påpeka att Jacob tittade men det visste jag redan. Jag visste alla hans blickar, de brände ju som eld på min kropp.