Kär i min halvbror 2

Kapitel 12

Gabriellas perspektiv.
Jag hade tänkt mycket på det där med att polisanmäla Camerons pappa. Jag vet att Cameron vill göra det men han vågar inte. Mamma har redan anmält hans pappa. Och Cameron har gått på möten med polisen. Han har förklarat allt. Men han har knappt pratat med mig. Det känns som att han är jättesur på mig. Men jag vet att det är bättre att anmäla hans pappa istället för att han ska må så dåligt.
-Cameron skrev till mig! Sa jag.
-Vad skrev han? Frågade Rebecka.
Cameron 17:03
"Hej... jag vill inte att du skriver till mig mer. Du fattar inte att jag har blivit så jävla förstörd efter anmälan! Visst det kanske var bra för mig att anmäla honom. Men det är min pappa, den enda jag har kvar. Du förstår inte. Jag kommer få bo i fosterfamilj?"

Gabriella 17:05
"Jag har inte gjort något fel. Du hade inte ens vågat polisanmäla honom! Cameron vi gjorde detta för att få dålig må bättre!"

Cameron 17:30
"Skriv till mig när du har insett vad du har gjort. Skriv helst inte mer med mig. Det räcker med att du ska försöka göra allt bättre när du gör det värre istället. Jag kunde göra detta bättre själv. Ses."
Jag svarade inte honom utan läste bara igenom flera gånger vad han hade skrivit. Var det verkligen såhär det skulle sluta med vårt förhållande?
-
Rebecka hade åkt hem. Och jag bestämde mig för att ta en promenad längs stranden.
Jag satte på mina springskor och stoppade i hörlurarna i öronen. Jag gick ut från huset och sprang ner till stranden. Det var små vågor på sjön. Det var ganska kallt i luften. Det var trots allt vinter, men ingen snö. Jag gick ett tag längs stranden tills jag satte mig på ena gunga. Jag kände hur tårarna kom fram. Jag kunde se längre bort en människa med en hund. Hunden hade en pinne i munnen. Jag såg även hur det kom fram en till människa från skogen. Personen hade på sig en huva. Människan från skogen kom närmare mig. Jag kollade noga vem det var. Och det var Cameron. När han såg att det var jag som satt på gungan, gick han iväg.
-Cameron! Ropade jag.
-Vad?!
-Du kan inte bara göra såhär. Sa jag.
-Vad menar du?
-Du kan inte påstå att jag är en idiot som försöker göra så du mår sämre? Sa jag bestämt.
-Men du kan inte polisanmäla min pappa när du vet att han är den enda jag har kvar. Sa han bestämt tillbaka.
-Jo det kan jag, och det är bäst för dig. Sa jag lugnt.
Cameron ställde sig närmare mig.
-Jag tror inte du vet hur det är att bo i en familj där man inte känner någon? Sa Cameron.
-Cameron! Det enda jag vill är att hjälpa dig. Du betyder så jävla mycket för mig, tror du att jag skojar med dig? Grät jag fram.
-Du kan inte bara tro att jag gör detta för att få dig må sämre! Fortsatte jag medan jag torkade mina tårar.
Cameron satte sig på huk.
-Jag kunde gjort detta själv. Sa han.
-Ja jag vet. Men jag vet hur du är! Du hade aldrig tagit tag i det!
-Jo det hade jag. Sa Cameron.
-Nej det hade du inte!
Cameron blev tyst.
-Cameron du borde tacka mig. Jag försöker hjälp dig, inget annat. Sa jag tyst.
-Och jag vill inte lämna dig nu. Sa jag.
Jag hann inte reagera förens Cameron drog in mig i en kram. Jag grät ännu mer och besvarade kramen hårt. Cameron lyfte upp mig så jag hade mina ben runt hans midja.
-Förlåt. Snyftade han tyst.
-För vadå? Sa jag tyst.
-För att jag framställer mig som en idiot. Suckade han.
-Du är min idiot. Skrattade jag tyst.
Han flinade och släppte ner mig.
-Är du fortfarande sur på mig? Frågade jag.
-Lite. Sa Cameron och kollade ner på mig.
-Varför det? Sa jag och putade med underläppen.
-Jag kunde gjort det själv. Sa Cameron.
Jag ställde mig på tå och kysste honom.
Camerons perspektiv.
Jag var såklart lite besviken på henne. Jag förstod inte hur hon kunde göra så? Jag kunde lika gärna anmält pappa själv.
-
Jag bestämde mig för att bli med Gabriella hem iallafall.
Där kollade vi på film och pratade litegrann om pappa.
-Min pappa har inte hört av sig på ett tag. Suckade Gabriella.
-Han kanske är påväg hem. Sa jag för att försöka muntra upp henne.
-Det tror jag inte. Suckade hon igen.
-Tänk på att han krigar för dig. Sa Rebecka som satt i en fåtölj tillsammans med Joel.
-Mm. Sa Gabriella tyst.
-Men det gör ont i mig att inte få höra hans röst, hans skratt och se hans kärlek till oss här hemma. Sa Gabriella och snyftade tyst. Jag la min arm runt henne. Och pussade på hennes huvud.
*Ringsignal*
Gabriella svarade. Det syntes att hon hamnade i en glädjechock.
Hon la på.
-Pappa kommer hem! Sa hon glatt.
Jag kysste henne.
-
Gabriellas perspektiv.
Vi la oss i sängen och jag var överlycklig över att pappa skulle komma hem.
Jag la mig närmare Cameron. Och vi somnade direkt.
*Knack*
Jag vaknade och såg att Cameron låg och sov.
Mamma stod i dörrkarmen.
-Vad är det? Sa jag tyst.
-Din pappa. Sa mamma och börja gråta.
-Vadå? Är han hemma?
-Nej. Han kommer inte Komma hem. Sa mamma.
-Varför?
-Han har störtat med flyget.
Jag kunde inte tro det var sant.
Mitt liv är över....
•
Hoppas ni gillade detta kapitlet.
Har haft det jobbigt just nu så det har inte kommit några kapitlen, men hoppas det går bra ändå.
Ha det bra! <3