Kär i min halvbror 2

Kapitel 18

Gabriellas perspektiv.
Jag visste det... jag skulle aldrig gått tillbaka till Cameron. Jag trodde trots allt att han höll vad han lovad, inget sexuellt på festen. Det ledde till raka motsatsen.
Rebecka hade också fått reda på att joel hade varit otrogen mot henne.
Cameron hade försökt få tag i mig, men jag har bara undvikit honom.

Camerons perspektiv.
Jag satt vid mitt skrivbord och bara tänkte.
*ringsignaler*
(J=John C= Cameron)
J: Hej Cameron.
C: Tja.
J: hur är läget?
C: varför bryr du dig?
J: jag och du behöver snacka.
C: säg vad det är då?
J: För det första behöver du inte ha den attityden mot mig!
C: ska du säga det du skulle säga eller kan jag bara lägga på?
J: jo det är så att det var jag som misshandlads samt våldtog Gabriella. Dumt av mig men jag var så irriterad på att hon verkligen inte kom hem till sin mor som gråter till sömns.
C: Du behövde kanske inte få det att gå till våldtäkt?
J: Nej jag vet, det var dumt av mig..
C: ja jävligt dumt. Samt du kan åka fast för det..
J: Jo jag vet.
J: men hur ligger det till hos dig?
C: Åt skogen, hurså?
J: varför då? Vad har hänt?
C: jag råka vara otrogen, Gabriella vägrar snacka med mig om det..
J: Shit. Flickan måste vara förstörd nu efter allt.
C: jajo, men det var inte meningen.
J: Blir du med och flyttar hem till mig? Ett tag trots allt.
C: visst..
J: hämtar dig senare, vi hörs!
C: okej, ja det gör vi.
Jag la på.
Jag saknade min pappa även fast det han hade gjort.
Flera timmar senare.
Pappa stod utanför och jag hade inte sagt till min fosterfamilj att jag skulle sticka. Jag brydde mig inte längre om dem. Även Gabriella hade stuckit ifrån dem efter allt, hon hade stuckit hem till sin moster.
-Tjena. Sa pappa när jag satte mig i bilen.
-Tja. Svarade jag.
-Allt bra?
-Nja. Svarade jag och såg att jag hade fått ett sms.
Jag öppnade sms:et.
"Hej Cameron,
Jag vill bara säga att jag tyckte verkligen inte om det du gjorde mot mig, du var faktiskt kontaktbar innan du var otrogen. men jag vet ju även vilka problem du har haft inom familjen, så jag hade nästan kunnat räkna med att detta skulle hända. man kan se på dig hur dåligt du mår vissa gånger. du såg inte alls glad ut när du skulle sticka till festen. cameron det enda jag vill är att du är försiktig om dig, trots hur dåligt du mår. jag må vara besviken och sånt på dig, men jag skulle kunna ge dig flera miljoner chanser för jag älskar dig så otroligt mycket. men jag vet inte om jag vågar ge dig en chans till nu när det precis har hänt. Förlåt. jag älskar dig:(<3"
Jag läste allt hon skrev och skickade ett sms tillbaka.
"Hej.
Jag kräver inget förlåtande. jag vet mina misstag jag gör. Jag förstår att du är 100% besviken på mig. men om jag hade varit helt kontaktbar hade jag aldrig sårat dig. Ett förlåt hade gjort mycket just nu. Jag flyttar även med pappa nu så ska vi se om något löser sig. Ha det bra underbara..<3"

Gabriella: har du flyttat till honom?
Cameron: ja.
Gabriella: varför det?
Cameron: vill få ordning på något.
-Okej Cameron, nu ska vi flytta in våra saker.
Vi flyttade in alla möbler i pappas nya lägenhet.
-Ditt rum är här. Sa pappa.
Jag gick till mitt rum och ställde ner mina flyttkartonger. Jag började även små plocka upp mina saker.
Jag gick ner och pappa hjälpte mig ta in min säng i mitt rum.
Några timmar senare.
-Cameron! Kom hit! Skrek pappa.
Jag gick till honom, pappa stod i köket alldeles illröd i ansiktet. Hans nävar var knutna. Han så riktigt arg ut.
-Vad är det? Sa jag lugnt.
Han sa ingenting utan gick emot mig. Hans ena hand satte han runt min hals, ett strypgrepp.
-Vafan håller du på med? Sa jag.
-Jadu, vad ser de ut som?
-Jag trodde vi skulle börja om på nytt..
-Då trodde du fel, du kanske har gjort ett misstag nu gubben, du kanske inte skulle gått tillbaka till din pappa. Sa pappa och skrattade.
Varför ska jag bara göra misstag. Först otrogen mot Gabriella sedan gick jag tillbaka till pappa.
Jag kände hur mina ögon vattnades.
Pappa släppte mig. Han gick tillbaka till spisen. Han greppade tag i en glasflaska. Han slängde den i huvudet på mig. Blodet rann ner från mitt huvud. Pappa slutade inte göra illa mig utan han började ta fram porslinstallrikar och kasta på mig. Jag brukade alltid kunna säga ifrån till min pappa när han gjorde något sånt här. Men jag kände mig bara misslyckad nu ändå, så det var ingen idé att kämpa emot.
Pappa gick fram till mig och slog till mig hårt på kinden. Jag reste mig upp och bara knuffade iväg pappa och gick raka vägen in till mitt rum.
Missat samtal från joel.
Jag ringde upp honom. (J=joel, C=Cameron)
J: tja
C: tja, du hade ringt.
J: ja, jag undrade hur det låg till mellan dig och Gabriella.
C: Jadu, de har jag inte svar på.
Vi fortsatte prata en stund...

Skola.
Jag klädde på mig och gick raka vägen till badrummet. Jag försökte täcka såret i huvudet på bästa sätt men det funkade inte alls bra.
Jag struntade i om man såg såret eller inte. Jag gick till hallen och snörade på mina skor och stack ut från lägenheten till min moped. Jag satte på hjälmen. Och körde iväg till skolan.
När jag väl var framme stod Joel och väntade på mig vid parkeringen. Jag drog av mig hjälmen. Joels ögon fäste på mitt huvud.
-Vafan har du gjort?! Skrek joel.
-Äsch ingenting.. suckade jag.
Vi gick in till skolan. Och våran lektion började om bara några minuter.
Jag gick in i klassrummet och satte mig längst bak som vanligt. Medan läraren hade genomgång satt jag och kollade ut ur fönstret. Gabriella satt ute vid bänken, där jag brukade sitta och röka. Rebecka satt mittemot henne. Jag kände hur tårarna komma fram men jag drog bort dem när de nuddade min kind. Jag saknade Gabriella så fruktansvärt mycket.
Jag reste mig upp från stolen och gick mot dörren.
-Vart ska du? Frågade läraren strängt.
-Toa. Ljög jag.
-Okej. Kom tillbaka sen.. suckade han.
Jag gick ut från klassrummet och gick mot ytterdörren. Jag gick ut på skolgården. Jag drog upp en cigg ifrån cigarettpaketet. Jag satte cigaretten mellan mina fingrar och tände den.
Jag gick mot Gabriella och Rebecka.
När jag väl stod vid dem glodde Rebecka en aning på mig.
-Vafan gör du här? Sa Rebecka.
-Jadu.. vad ser de ut som? Sa jag.
-Tro fan inte att Gabriella förlåter dina äckliga ursäkter. Sa Rebecka kaxigt.
Jag blev tyst.
-Nu blev du tyst. Gå och dö istället för och va otrogen, fucking idiot! Skrek Rebecka. Gabriella bara satt helt tyst.
Jag gick från dem. Jag hörde att någon sprang bakom mig, jag vände mig om och såg Gabriella stå bakom mig.
-Vad? Sa jag.
-Förlåt för det hon sa. Sa Gabriella.
-Skitsamma, gå iväg till din vän istället, glöm mig. Sa jag ledsamt.
-Jag kan inte Cameron..
-Klart du kan.. suckade jag.
-Jag älskar dig fortfarande.
-Hur kan du ens göra det? Sa jag.
-Jag vet inte, men jag gör det.
-Sluta ljug. Gå iväg.

Kväll.
Jag bestämde mig för att dra ut ensam.
Jag tog min moped och körde omkring.
"Jag sviker Gabriella, jag blir misshandlad av min pappa, mamma hade inte varit stolt över mig om hon hade sett mig nu.. hon kanske blir nöjd om jag lever med henne istället." Jag körde till tågstationen.
Det satt en flicka längre bort, en flicka med brunt hår. Jag struntade i henne.
Jag ställde mig på spåret och väntade in ett tåg.
Jag såg två starka ljus framför mig. Ljusen närmade sig. Och tåget lät högt.
-CAMERON! skrek någon och greppade tag runt min mage...
•
Ok nu kom ett kapitel äntligen ut. Haha asså har inte haft någon motivation till att skriva något. Men ni får jättegärna ge mig tips:(om ni inte ger mig tip kommer de färre kapitel:(
och alltså att ni orkar tjata på mig att lägga upp mer kapitlen. Hur orkar ni? xd. Aja.
<kapitlet>
-Dog Cameron?
-Vem var personen som skrek Cameron?
----
Aja hade braaa<333 ilysm