Kapitel 24
Han lutade sig närmare mig och skulle precis kyssa mig när jag knuffade bort honom.
"Förlåt Felix, men jag kan inte begå samma misstag som Oscar" sa jag och såg ner
"Nej det är jag som ska be om förlåtelse.
D/N, jag har älskat dig ända sen den dagen jag frågade om du ville bli min flickvän när vi var 10 år. Även när vi var 14 år och vi gjorde slut älskade jag dig. Jag ljög och sa att det inte fungerade. Men egentligen ville jag inget hellre än att ha dig kvar. Men jag var rädd, rädd för att bli sårad. Det fanns ju så många mycket bättre killar. Och när du och Oscar blev tillsammans var det som en bit av mig föll bort. Fast än du och jag bara var kompisar. Jag försöker glömma dig. Men jag kan inte få dig ur mina tankar. Du är den jag älskar och det kommer du alltid att vara. Oavsett om du är gift med 2 vackra barn." Sa Felix och såg bort.
Jag kände hur en tår rann ner för min kind.
Jag såg på Felix. Under alla dessa år har han hållet detta hemligt för mig. Och jag skäms nästan för att jag inte kunnat lista ut det.
"Felix jag älskar dig också. Superdupermycket. Men du har ju Wiktoria. Hon är ju den sötaste tjejen du nånsin haft! Hon går ju inte ens att jämföra med mig. Och jag har Oscar. Och jag är kär i Oscar, bara. Men jag älskar dig Felix. Du måste veta det." Sa jag och såg på honom.
"Men..." Sa han och såg mig i ögonen
"Wiktoria är så mycket bättre än mig. En fet gravid 17-åring. Vem vill ha henne liksom? Förutom en kille med liten hjärna kallas Oscar Enestad" sa jag och skrattade lite.
"Du är hur vacker som helst ändå. Och det måste du inse." Sa han
Jag struntade i honom och gick ut ur köket.
--------------------
Min telefon ringde och det stod "Babe💗" på skärmen. Oscar hette så på min Telefon. Skittöntigt men det var så iallafall.
Jag svarade och när jag satte telefonen mot örat hörde jag hans röst. Det var ovant. Jag hade inte hört sen på flera dygn. Och vi brukade prata varje dag, även om han va iväg.
Jag stod där helt tyst med telefonen mot örat. En tår föll ner för min kind. Jag saknade honom, supermycket.
"Hallå? D/N!" Sa han
Jag klarade inte av det. Jag la på.
Jag satte mig i soffan och la ansiktet i händerna och grät. Jag klarar inte av det här längre.
Jag gick upp och packade min väska. Jag la i min tandborste, hårborste och alla kläder jag spritt ut över Felix sovrums golv. Jag skulle hem igen.
Felix var inte hemma så jag skrev en lapp till honom.
"Hej Felix! Tack så himla himla mycket för att jag har fått sova här. Det har betytt supermycket med ditt stöd. Nu får du ta hem Wiktoria ;-) nu när preggot flyttat ut.
Och kom ihåg att jag älskar dig! Puss och kram D/N" skrev jag på ett vitt papper och la det på köksbänken.
Jag tog mina bilnycklar som låg på köksbänken och gick ut.
Jag satte mig i bilen och körde iväg.
------
Jag lämnade väskan i bilen och hoppade ur.
Jag småspringer upp mot våran ytterdörr. Jag plingade på, fast än jag bodde där.
Oscar öppnade dörren och jag slängde mig i hans famn. Jag började gråta och borrade in mig i hans axel.
"Jag har saknat dig jättemycket!" Sa jag och han kramade om mig
"Jag har saknat dig ännu mer D/N! Det har varit så tomt här utan dig." Sa han
Jag kollade upp på honom och han lutade sig närmare mitt ansikte. Han kysste mig mjukt och det gick ett pirr genom hela min kropp. Han var den rätta.
-------
Vi gick in och satte oss i soffan.
"Förlåt älskling" sa han och jag la mig mot hans axel
"Det är lungt. Bara du lovar att aldrig göra om det" sa jag och han la sin arm runt mig
"Jag lovar." Sa han
Slutet gott allting gott? NEJ, INTE SLUT ÄN!
Kommentera vad ni tycker- var det bra eller dåligt att D/N förlåter Oscar?
Snart nytt kapitel! :)
