I Love You (Uppföljare) ✔

rädd

(Natalies POV)
-Martinus jag älskar dig gör aldrig så igen jag hade inte kunnat leva då
-jag lovar att inte göra så igen, Jag älskar dig för mycket

Mina armar har inte släppt honom sen han kommit in och det var för en halvtimma sen. Eira och Marcus gick hem till Eira för att låta oss vara ensamma lite granna. Tror vi behöver det om jag ska vara ärlig. Min armar började lossna långsamt från honom och istället så kollade vi i varandras alldeles rödsprängda ögon. Ett leende trängde sig fram på mitt ansikte och samma på hans. Han var så fin, hans ansikte,hans ögon, Han. En sista kort kram innan vi gick upp till våran säng. Vi tog av oss våra kläder så att vi bara hade våra underkläder på oss. Sedan la vi oss så nära man kunde varandra. Mitt huvud på hans bröst . Det enda som täckte oss var täcket . Mina ben låg över hans och hans hand låg på min rygg åkandes fram och tillbaka.
-Martinus
-Aaa,Min prinsessa?
Litet fniss lämnade mig innan jag fortsatte
-Jag är rädd
-det behöver du inte vara prinsessa
-Jag vågar inte sluta vara rädd
-vad menar du?
-Tänk om jag slutar vara rädd och så händer något igen och jag aldrig får träffa dig igen? Då kommer jag bara må mer dåligt för att jag inte var beredd på det.
-det kommer inte hända
-hur vet jag det?
-det vet du inte
-Jag älskar dig
-och jag älskar dig min prinsessa

Han pussade mig på pannan. Långsamt började mina ögonlock åka ner. Jag kämpade emot men lyckades inte,så jag somnade.

(Martinus POV)
Det är så skönt att allt detta är klart nu. Det kanske kan bli som förr. Bara hon och jag för alltid. Jag såg hur hon kämpade för att hålla uppe sina ögonlock men misslyckades då hon somna. Jag skulle så gärna vilja vara vaken och bara beundra hennes ansikte men även mina ögonlock ramlade ner försiktigt.

***
Jag och Natalie satt och åt frukost när jag plötsligt märkte något. Runt hennes hals så hade hon det guldhalsbandet på sig. Jag trodde att hon hade slängt det eller något. Jag blev glad,Väldigt glad. Det måste ha betytt väldigt mycket för henne och det är det som gör mig glad. Jag började le och hon kollade konstigt på mig.
-Vad är det Martinus? Varför så glad?
-du har på dig ditt guldhalsband
-jag har haft på mig det sen jag fick det
-jag blir glad av det
Hon rodnade lite och det fick mig att skratta.
-vaaad?
-du rodnar
Hon rodnade lite mer
-nu gör du det igen
-hejdå
Hon ställde sig upp och gick ifrån men jag gick efter någon meter bakom henne, hon gick bara runt i huset dock.
-varför följer du efter mig?
-för att jag vill
-meeh tänk om jag ska på toa?
- då följer jag med!
-om du får en kyss på kinden slutar du följa efter mig då?
-aaa
Ett leende tog plats på mitt ansikte då när hon skulle kyssa mig på kinden vände jag i sista sekunden så att hon kysste mig på munnen.
-hah!!!
Sa jag och sprang iväg.
-MARTINUS DU SKA FÅ IGEN
hörde jag hon skrattandes från hallen.
-ÄLSKAR DIG MEEED!!!