Nordens farligaste Maffia gäng||M.G {AVSLUTAD}

Kapitel 17

Emma

Bilen stannar och Charles, Max och Kevin hoppar ut från bilen. Charles kommer in till där jag och Emma sitter.

"Vem är den här lilla krabaten?"

Frågar Charles menandes mot Emma. Hon suckar.

"Jag är faktiskt fjorton nu Charles"

Han kollar förvirrat på henne.

"Hur vet du mitt namn?"

Hon skrattar smått.

"Ser du inte vem jag är?"

Han skakar sakta på huvudet.

"Marcus & Martinus lillasyster, Emma Gunnarsen"

Säger hon uttråkat och Charles verkar studera henne en stund innan han lyser upp i ett leende.

"OMG!"

Han springer ut från bilen men kommer tillbaka lika snabbt. Han ger Emma en kram och ler mot mig. Jag besvarar hans leende men det ser inte han då han redan sprungit ut från bilen.

"Hallå Emma är tillbaka"

Hör jag Charles tjuta utanför.

"Ja vi vet att Emma är tillbaka, vem är den lilla?"

Hör jag sedan Kevin säga.

"Men är ni helt sjuka i huvudet eller?! Den lilla är Emma Gunnarsen era pantskallar!"

Jag skrattar svagt åt Charles mening.

"Vänta va?! Är det Marcus och Martinus lillasyster?! Jag har inte sätt henne på flera år!"

Hör jag sedan Max. En dörr öppnas, troligen ytterdörren och en mörk röst fyller mina öron.

"Vad pratar ni om och varför är ni så glada för?"

Jag hör på rösten att det är Marcus.
Jag kollar ner på Emma som kollar på mig med stora ögon då hon troligen hör att det är en av hennes bröder som pratar.

"Gå ut till honom"

Säger jag. Hon ler mot mig innan hon ställer sig upp. Med mig i hennes hand släpar hon med mig ut från bilen.

"Asså killar, om inte ni berä-.."

Jag kollar på Marcus som kollar på hans lillasyster.

"E..Emma"

Säger han men det låter mer som en fråga. Hans röst håller på att brista på slutet och hans ögon blir blanka.

"MARCUUUUS"

Tjuter Emma högt innan hon springer in i hans armar. Höga snyftningar från de båda hörs. Aldrig har jag hört Marcus gråta, kanske för att jag inte känt honom så länge och för att han inte haft något att gråta över? Eller kanske för att han inte vill visa det, han vill vara en man. Eller tja, de flesta tror man är en man om man inte gråter? Hur patetiskt låter inte det?! Jag menar alla gråter ju nån gång vare sig man vill vara man eller ej.. och med man så menar dom ju att man är tuff, mogen, orädd för allt, har inga känslor men vem har satt upp dom reglerna? Fuck dom reglerna! Regler är till för att brytas så vem fan bryr sig.

Jag kollar på de båda en sista gång innan jag går in i huset och letar efter Martinus rum. När jag hittar hans rum knackar jag försiktigt på. Dörren öppnas snabbt av Martinus. När han ser mig blir hans blick mörk. Han drar in mig i rummet och trycker upp mig mot väggen.

"Innan du säger något Martinus vill jag bara berätta varför jag stack!"

Säger jag snabbt då jag inte känner för att få ett slag på mig just nu. Han lossar lite på greppet men ilskan är kvar. Han visar med handen att jag ska börjar prata.

"Anledningen varför jag stack var för att jag ville rädda Emma, din och Marcus lillasyster. Hon hade blivit inlagd på sjukhus då "The red bird" hade skadat henne när hon försökte skydda min syster. Innan min syster dog berättade hon att de från "The red bird" skulle hämta henne från sjukhuset och gud vet jag vad de skulle gjort med henne då. Rebekka bad mig att hjälpa Emma. Jag ville inte blanda in er då det skulle blivit så krångligt och ni skulle göra allt så krångligt"

Säger jag och han kollar på mig och verkar försöka få in varenda ord som lämnat min mun.

"Du borde gå till din syster, hon är ute med de andra"

Säger jag och kan se hur hans ilska sakta, sakta lägger sig. Han släpper mig och går ut från rummet. Jag följer med honom ut till de andra. Emma och Marcus som pratar om något roligt minne de haft tillsammans avbryter sig själva när de får syn på mig och Martinus. Emma skiner upp i ett leende innan hon springer till Martinus och kramar om honom. Martinus bär upp henne i hans famn. Deras kramar är verkligen kärleksfulla.

"Förlåt Emma.. förlåt för att vi inte hälsat på och skyddat dig men du vet att mamma och pappa hatar oss"

Hon nickar.

"Jag bor hellre med er än med dom"

Säger hon och jag kan se Martinus le vilket jag inte sett honom göra på ganska länge faktiskt. Marcus kommer fram och kramar om sina yngre syskon.

Syskonen Gunnarsen är verkligen gulliga tillsammans.
———————————————————————————
OBS: Halva delen är oläst så sorry för stavfel..

Idag har varit en av de bästa dagarna på länge:)

Om det ens är någon som bryr sig..

Jaja, ha det bra

Rösta & Kommentera✨