"Hej! Jag är här för att hämta Emma Gunnarsen"
Säger jag till kvinnan som sitter i receptionen.
"Olivia Gunnarsen var det va?"
Jag nickar och hon ler mot mig.
"Den här vägen"
Säger hon och ställer sig upp för att visa mig vägen till Emmas rum.
Vi stannar utanför ett dörr med siffran 205 på. Hon öppnar dörren och ler mot mig. Jag går in och ser en flicka med brunt hår och bruna ögon. Hon är väldigt lik Marcus och Martinus måste jag säga!
"Ååå! Emma, gud vad jag har saknat dig!"
Hon kollar först frågandes på mig men jag tror hon hajar vinkeln efter ett tag.
"Heeeejj!"
Säger hon och slänger sig i min famn. Hon som tidigare stått i receptionen ler mot oss innan hon går tillbaka till där hon satt innan. Emma släpper kramen och kollar på mig.
"Vem är du och varför ska du hämta mig? Känner jag dig?"
Frågar Emma och blänger på mig, hon är ju trots allt tonåring, (ni förstår snart vad jag menar, ha lite tålamod).
"Jag är Rebekkas stora syster, jag ska lämna dig till dina bröder, de är väldigt.. oroliga över dig och arga över sig själva att de inte skyddade dig. Egentligen kidnappade dom mig men jag lyckades rymma. Men iallafall, jag är här för att annars så skulle de som skadat dig hämta dig imorgon enligt Rebekka"
Säger jag och hon nickar sakta.
"Vänta, lever Rebekka?"
Frågar hon hoppfullt. Jag sänker min blick och skakar på huvudet.
"Oj! Förlåt! Det var inte meningen"
Säger hon lite generat men ändå sorgset.
"Det gör inget, du kunde ju inte vetat"
Säger jag och möter hennes blick. Hon ler svagt mot mig vilket jag snabbt besvarar.
"Men vi måste nog gå nu, mitt namn är Emma förresten"
Säger jag och Emma skrattar lite smått.
"Twins"
Säger hon och jag skrattar. Jag tar hennes hand och vi beger oss ut från sjukhuset då hon inte hade något hon behövde ta med sig förutom sin mobil.
"Vart ska vi nu?"
Frågar Emma nyfiket.
"Vi ska hem till mig för jag vill träffa min pappa som jag inte sett sen 6 år tillbaka"
Säger jag och hon nickar glatt.
"Har han varit försvunnen, bortrest eller något?"
Jag börjar berätta hela historien för henne och hon lyssnar noga.
"Oj! Ja men då förstår jag"
Säger hon och ler mot mig. Jag besvarar hennes leende. Hon är ju för gullig.
Min blick läggs på bilvägen bredvid oss. Det är inte så många bilar som åkt förbi men dom kommer lite då och då. En svart bil svänger in på vägen bredvid oss och jag spärrar upp ögonen.
"Shit! Emma kom!"
Utbrister jag och drar in henne bakom ett tegelhus. Hon kollar frågandes på mig.
"Det är Marcus och Martinus gängs bil"
Säger jag snabbt. Försiktigt kollar hon mot vägen.
"Men det är ingen bil där"
Säger hon. Frågandes kollar jag på henne. Hennes ögon spärras upp och hennes blick ligger på någonting bakom mig.
"Det står någon bakom mig eller hur?"
Emma nickar sakta och jag vänder mig om.
"Ååå! Hej Max..."
Säger jag och skrattar nervöst. Han tar ett hårt grepp runt min arm.
"Men chilla lite, det är inte så att jag ska springa ifrån dig"
Säger jag ironiskt. Han kollar argt på mig.
Jag suckar.
"Okej okej men vänta lite"
Säger jag och han saktar ner lite men går ändå.. sakta. Emma tar min hand.
"Okej nu kan vi gå fortare igen"
Säger jag åt Max. Han ökar farten och snart slänger han in oss i bilen.
"Men du kan väll chilla lite eller?! Om hon skadar sig får ni ett helvete"
Max fnyser åt mig innan han går och sätter sig på sin plats. Av ren vana sätter jag mig på samma plats som sist och Emma sätter sig där Marcus brukar sitta. Charles sitter i framsätet och Kevin sitter bredvid Max, eller det är en plats emellan dom.
"Emma, jag måste berätta en sak"
Säger Emma vilket får mig att vända mig mot henne. Jag ler svagt och hon fortsätter prata.
"Dom har något stort på gång, jag hörde dom prata men jag hörde bara några enstaka meningar.. men jag tror dom vill starta krig.. de har två fångar också, Dylan och William har jag för mig att de heter. De tillhör tydligen Marcus och Martinus gäng. Men iallafall, de tänker döda dom Emma! Du måste berätta för Martinus innan det är försent!"
Viskar hon till mig. Jag kollar stumt på henne innan jag vänder mig mot Max och Kevin.
"Dylan och William, känner ni igen dom namnen?"
Frågar jag och de stelnar till en aning.
"Är de medlemmar i ert gäng?"
Max nickar sakta. Jag vänder mig mot Emma igen.
"Jag kan prata med honom"
Säger jag till Emma som nickar glatt.
———————————————————————————
ASSÅ ÄR SÅ FUCKING GLAAAD!! MIN ÄLSKLING GICK VIDARE TILL KVARTSFINAL I IDOL!!!!!😱😱
ÄR SÅ GLAD FÖR HONOM!!❤️
Höll seriöst på att gråta för jag trodde att han skulle åka ut..:/
Är det ens kvartsfinal? Vänta..
Jaja, det är iallafall dit man kommer efter sista slutaudition:)
Rösta & Kommentera✨
YOU ARE READING
Nordens farligaste Maffia gäng||M.G {AVSLUTAD}
Fanfiction{Kommer inte handla så mycket om Marcus & Martinus senare i boken!} - Emma Smith, en tuff 17 åring som oftast inte är rädd för något, förutom spindlar men det är det ingen förutom hennes familj och närmaste vänner som vet, så berätta det inte för nå...
