Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen

hur kan en tio-åring fatta så pass mycket?

Marcus
Jag sätter mig tyst framför Martinus i andra soffan och stirrar på de två som kollar på mig.

"Ja men prata på då?" säger jag med en irritation i rösten. Mamma kollar chockat på mig och höjer sedan rösten.

"Varför är du så himla otrevlig unge man?"

"Men säg bara vad det är, om inte går jag här ifrån," jag rullar med ögonen och möter sedan deras irriterande blickar bränna på mig. Det läggs en tystnad över oss tre, ingen vill prata.

"Ja, det är såhär. Martinus har berättat för mig att du sagt till någon Vanessa att han har sitt självskadebeteende. Det är ju såklart inte okej när Martinus varnat dig att du inte ska tala om det,"

"Men herregud hon är min bästa vän. Hon måste ju få veta?" Mamma suckar och skakar på huvudet.

"Såklart inte. Bara för att det är din bästa vän ska du inte berätta för henne Marcus. Det är privat och jobbigt att prata om," jag lämnar de sedan efter det irriterande samtalet. Med stampande kliv så går jag upp till mitt vita rum. Jag sätter mig bekvämt i min data stol som är framför datorn. En uttråkad suck lämnar min mun. Min hand flata tar jag som stöd för min haka och låter den ligga och vila där.

"Ah.. ah ah ah," min hjärna kopplas igång igen när de bekanta ljuden kommer från Martinus rum. Ett lätt flin sätts på mina läppar fort. Jag smyger sedan ut ifrån mitt rum och fortsätter till dörren bredvid mig. Mitt öga sticker jag in i nyckel hålet och ser en Martinus ligga i sängen med sin dator i famnen. Ett dovt skratt lämnar min mun, jag tar min hand för min mun för att han inte ska märka något.
Man hör några svaga ljud, det bekanta ljudet som vi alla killar vet om hur det låter. Han runkar.
Det är där mitt skratt brister ut. Jag springer snabbt tillbaka till mitt rum för att inte bli busted. Några få sekunder senare ser jag Martinus med en stressad min. Hans byxor är halvt nerdragna och hans hår kors och tvärs.

"Hur mycket hörde du?!"

"Typ det mesta, men gå tillbaka du jag tjallar inte," ett högt skratt lämnar mina läppar. Martinus som står vid dörren ser dock inte lika glad ut. Han bitch blickar mig totalt och lämnar sedan mitt rum. Tillslut när jag lugnar ner mig sätter jag mig vid min dator och kollar på youtube.

Klockan närmar sig runt sju på kvällen. En liten gäsp lämnar min mun. Mamma kommer in i rummet och berättar att det är mat. Jag sunkar sedan efter och går ner till köket jag med. Vid matbordet möter jag pappa.

"Hej," säger jag och ler åt honom. Pappa ler tillbaka och vi sätter oss vid matbordet alla andra. Vid matbordet hör man besticken snudda löst mot tallrikarna.

"Marcus, du vet det där spelet Fortnite jag vill prova det. Kan du hjälpa mig sedan att starta igång det?" Emma kollar på mig med en blick som ska försöka vara gullig. Jag skrattar till och skakar på huvudet.

"Nej du får inte spela det än. Det är 12- årsgräns," svarar jag och petar till henne på sin lilla näsa. Hon suckar och kollar sedan surt på mig.

Efter maten så slänger jag mig ner i soffan. Jag skrollar igenom de alla tråkiga tv kanalerna. Vem kollar ens på sånt här? Efter en stund kommer Emma och hon tar ifrån mig kontrollen. Jag suckar och lämnar sedan vardagsrummet. När jag precis ska springa upp för trapporna plingar det på på dörren. Jag öppnar dörren och där står Vanessa. Ett leende sprids direkt på mina läppar när jag ser henne. Hon ler tillbaka och hon stiger in.

"Hej," säger jag och omfamnar henne i en mjuk och lång kram.

"Hej. Du är Martinus hemma? Jag må prata med honom," en rynka bildas mellan mina ögonbryn och jag släpper taget om henne.

"Visst. Han är på sitt rum. Du vet var det ligger," jag suckar och lämnar henne sedan i hallen själv. Jag hoppar ner i soffan igen och kollar på Emmas youtube klipp hon valt. Emma kollar förvånat på mig och sätter sig sedan närmre mig.

"Vad är det?"

"Nej inget," jag kollar smått irriterat på den ointressanta videon för att undvika hennes ögonkontakt.

"Men åh, det handlar ju om den där tjejen som kom nyss. Du blev dissad och du är arg. Hon måste ju prata med Martinus fattar du väl. Sluta vara så svartsjuk hela tiden!" jag spärrar upp mina ögon i en stor förvåning och ler sedan åt henne.

Hur kan en tio-åring fatta så pass mycket?