Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen

det är ditt fel

Vanessa
En vecka senare
Irriterat slänger jag mina böcker i skåpet, det lämnar en hög duns och vissa elever kollar snett på mig. Jag suckar högt och de tittar genast bort.

Sekunden efter känner jag några varma händer runt min midja. Jag vänder mig hastigt om och suckar sedan när det är Marcus jag ser. Han ler åt mig, jag ler svagt tillbaka. Marcus drar sin vänstra hand genom sitt sand blonda hår och suckar frustrerat. Jag vänder mig om och möter hans blick.

"Vad är det?" jag kollar på honom och han suckar högt.

"Martinus har, Martinus har börjat skada dig själv igen. Med kniv," jag kollar förvirrat upp och möter hans bruna ögon. Han spänner käkarna och rullar med ögonen. Jag kollar oförstående på honom och han suckar.

"Men hur mår han då? Och varför, varför gör han det och varför har han gjort det innan?" Marcus sparkar till pennan som ligger nära sin fot så den flyger iväg. Jag kollar på honom med en irriterad blick han spänner sina fina bruna ögon men som nu är fylld med hat.

"För att han inte mådde bra, det är väl inte så svårt att fatta?! Varför han gör det nu vet jag inte," ryter han, han drar ännu en gång sin hand genom sitt hår och suckar frustrerat när han stannar upp vid en tova. Jag drar upp mina händer som försvar och stänger igen mitt skåp.

"Varför blir du så arg på mig?" jag kollar "sårat" på honom och vi fortsätter sedan till våran tredje lektion. Marcus hand vilar i min, plötsligt ser jag en skymt av en medellång kille med brunt hår. Hans kaxiga attityd gör mig galen. Killen kommer närmre mig och jag suckar högt. Ett flin sätts direkt på hans läppar när han blickar ner på min och Marcus hand som är flätade tillsammans.

Vad mimar jag åt honom, han rullar på ögonen och sätter sin hand på mitt lår. Jag kollar äcklat på honom och puttar bort handen från mitt lår.

"Du vet att du var orsaken till att Martinus började med sitt självskadebeteende igen, huh?" hans röst som plötsligt blivit allvarlig spelas gång på gång upp i min hjärna. Vadå mitt fel?

"Vadå vad menar du med att det var mitt fel att JAG? Vad har jag gjort mot honom ens?" Lukas flinar åt mig och drar sin ena hand genom sitt bruna hår. Han rycker på axlarna och går sedan nöjt ifrån mig och Marcus. Jag sitter med munnen öppet som ett "o"
Tankarna far mig bort från den riktiga världen in till tankevärlden.
Var det mitt fel att Martinus hade börjar igen. Men varför skulle jag vara orsaken?

Jag har ju inte gjort något dumt mot honom. Bara sagt som jag känner och hur det ligger till. En hög suck lämnar min mun. Marcus kollar frågande på mig med sitt fina leende. Han kollar osäkert på mig och greppar tag om min vänstra hand. Marcus blick möter mina och vi förblir tysta.

"Du vet att det inte var ditt fel att han började igen, Lukas snackar skit,"

"Men tänk om det är så? Vi kan inte läsa Martinus tankar eller varför han velat börja igen, det finns alltid en orsak," Marcus nickar långsamt och blir sedan tyst.

Oförberett trycker Marcus sina mjuka läppar mot mina. De masserar varandra långsamt och passionerat men tankarna om Martinus spelas upp gång på gång.

"Vad tänker du på jentami?" han kollar osäkert på mig. Han släpper ifrån kyssen så ett litet smack lämnar våra läppar. Jag skakar på huvudet och han böjer sitt huvud för att kunna få kontakt med mina ögon, då jag tycker att golvet är mycket mer intressant. Han suckar tyst för sig själv och tar sitt pek och långfinger på min haka.

"Jag jag kysste Martinus igår, på en toaletten på stan," väntan på att jag ska få en käftsmäll på kinden var hög. Jag kan känna Marcus blickar döma mig hårt. Denna gång jag faktiskt vågar kolla upp så ser jag ingen Marcus sitta kvar. Bänken är tom. Jag slår mig själv irriterat på pannan och bestämmer mig för att gå hem och skita i alla lektioner.

"Hej mamma, du jag hoppar skolan idag, mår dåligt," med min tillgjorda röst får jag ett godkännande av min mamma och kan sedan gå hem.

Jag hoppar på bussen i sista sekunden och på bussen ser jag ingen annan än själva Lukas. Jag rullar irriterat med ögonen när jag behöver sätta mig bredvid honom. Alla andra platser var upptagna, vad vill ödet mig? Lukas flinar åt mig och tittar sedan nöjt ut genom fönstret. I min ögonvrå ser jag Lukas stirra sönder på hela min kropp. Han ler åt sig själv och fortsätter sedan och möter mina ögon. Hans kalla blåa ögon ser jag i en sekund innan de försvinner. Lukas kollar genast bort när han möter mina.

"Asså du tror att jag inte ser dig?" ett lätt skratt lämnar min mun, hans blåa ögon kollar förvånat upp mot mina och han rullar sedan med ögonen.

"Du det är fortfarande ditt fel, bara för att jag kollade på dig så betyder det inte direkt att jag kommer förlåta dig. För det var ditt fel," de hårda orden som lämnar Lukas mun hugger i hjärtat. Det kan inte vara mitt fel? Hans bekanta flin sätts på hans läppar och denna gång lämnar det mig en suck.