Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen

"Varför bryr du dig?"

Vanessa
Redan var det en vecka sedan mamma lämnade den hemska världen. Ringarna under mina ögon hade blivit så synliga eftersom jag inte haft någon sömn sedan helgen. Jag reser mig sakta upp i sängen och går sedan mot toaletten. Jag kollar förskräckt på mig själv i spegeln och blöter mitt ansikte med vatten. Jag går sedan tillbaka till mitt rum och sätter på mig min vita hoodie och ett par svarta byxor med hål i vid knäna. Eftersom att mamma nu har gått bort så har våran mormor börjat bo här. Vi skulle inte klara oss själva om man säger så.

•••

Jag öppnar portarna in till skolan och drar ett djupt andetag innan jag möter allas blickar. Flera blickar kollar på mig med ett svagt leende på läpparna. Jag kollar förvånat på de alla och ler tillbaka till vissa svagt. Jag drar vant min luva över mitt huvud och fortsätter fram till mitt skåp.
Det var förvånande hur få det var i skolan idag även fast vi börjar om 5 minuter. Jag suckar när jag ser att varken Marcus eller Martinus är här. Jag tar mina böcker och låter de vila i min famn, jag fortsätter till salen och sätter mig på en bänk lite längre ifrån salen.

"Men asså sluta. Bara sluta Martinus jag fattar att du fucking gjort något mot henne. Varför skulle hon annars vara ledsen?!" jag kollar upp och ser Marcus och Martinus gestalter som går mot skåpen. Jag kollar förvirrat på de två men väntar istället på att de ska komma till salen. Efter några minuter så kommer de med sina böcker som är lika som mina. Marcus möter min blick och ler svagt mot mig, men när han ser Martinus som också kollar på mig blir hans blick helt kall. Ingen av de säger ens något till mig de går förbi mig och sätter sig bänken längre bort ifrån mig.

"Men herregud Marcus kan du sluta att hålla på? Jag och Vanessa är typ tillsammans. Eller inte tillsammans men vi har något på gång," hör jag Martinus svagt säga längre ifrån mig. Ett leende placeras på mina läppar men försvinner någon sekund senare då jag ser Marcus sitta förtvivlat bredvid sin bror.

"Men du har gjort något mot hennes vilja Martinus," Martinus suckar högt och drar sin hand igenom hans perfekta blonda hår.

"Nej. Om du inte tror mig varför frågar du inte själv?" mer hör jag inte då bara Marcus mumlar något till svar. Jag suckar och sätter istället på min dator och börjar kolla uttråkat på mitt schema. Första lektionen ska ha börjat för länge sedan. Jag kollar irriterat på klockan som är på min dator. Den visar 09.50 alltså skulle vi börjat för 20 minuter sedan. En av tjejerna från det "populära" gänget som går i 3;an om jag förstått det rätt, kommer fram och sätter sig plötsligt bredvid mig. Jag ler svagt åt henne och stänger igen min dator. Hennes blick vandrar mellan mina skor ända upp till min hoodie.

"Snygg hoodie," säger hon och skrattar smått. Jag ler åt henne och mumlar något slags tack.

"Men var kommer du ifrån då? Asså från början innan du började här," säger hon och skrattar hur konstig meningen blev.

"Innan bodde jag i Sverige," säger jag och nickar långsamt hon ler och kollar sedan på sina fixade lösnaglar. En kanska lång tystnad lägger sig över oss innan hon höjer blicken igen.

"Jag har fest nästa lördag något du skulle vilja komma på kanske?" tjejen bredvid mig ler finurligt och jag kollar på henne och rycker på axlarna.

"Kanske det du, vilka är det som kommer då?"

"Alla," säger hon och drar ut på a;et på slutet. Jag nickar och kollar förväntans fullt på henne. Alla i hela skolan ska tydligen komma. Märks att hon är den populära på skolan med sitt gäng.

"Ah men vad kul då. Då ses vi i morgon hemma hos mig. Här är min adress och nummer det är bara ringa eller så om du liksom inte hittar eller så," jag ler och nickar tacksamt åt lappen och sedan försvinner hon iväg med sitt tjej gäng. Jag kollar ännu en gång på lappen jag fått av en 3;a. Jag slänger nöjt huvudet i väggen och tar min hand på mitt huvud. Ett aow lämnar min mun av smällen jag fick av väggen. Martinus sätter sig sedan ner samma bänk som jag denna gång. Jag kollar förvånat på honom och kollar sedan på Marcus som sitter kvar på den andra Martinus innan satt på.

"Eh asså. Varför grät du igår när du var hemma hos mig?" Martinus röst var rätt så mörk och det var så mycket i den rösten som brydde sig. Men inte att jag tänkte på det.

"Men varför bryr du dig ens?" jag kollar på honom irriterat och reser mig sedan upp för att ställa mig i ledet då våran lärare kommit ut från klassrummet. Vi går in i klassrummet och jag sätter mig längst bak. Alla i klassen babblar på men jag sitter själv. Marcus och Martinus sitter några bord framför mig och viskar. Säkert om mig, men vad vet jag. 
Äntligen börjar alla tystna i klassen. Våran lärare suckar trött på oss och sätter sig sedan vid sitt bord. Hon kollar på sin dator ett tag innan hon börjar med att ha en genom gång. Jag suckar tyst för mig själv och tar min penna och börjar klottra på bordet.