Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen

jag och vanessa

Marcus
Min hand snuddar till vid Vanessas när vi står i kön för att komma in på lektionen. Hon vänder sig om och rullar med ögonen, ett flin sätts snabbt på mina läppar, men försvinner lika snabbt som de blev på klistrat.

"Hej," min lärare Therese kollar på mig glatt, jag suckar och svarar tillbaka.

Lektionen skulle idag handla om kemins historia eller något.

Hennes jobbiga röst fyllde mina trumhinnor men försvann rätt så snabbt när mina tankar tog över. Bara 1 timme och 15 kvart. Jag suckade för mig själv.

"Marcus ska vi?" Vanessas frågande blick mötte min förvirrande. Jag nickade långsamt men kollade fortfarande förvirrat på henne. En liten suck lämnar hennes små läppar.

"Men har du lyssnat eller?" hon kollar tröttsamt på mig och lämnar ifrån sig en suck. Jag nickar till och sätter mig
till rätta och tar pappret Vanessa hållit i.

"Så ska vi förhöra varann då?" jag nickar långsamt, hennes ena hand drar hon snabbt genom sitt bruna platta hår. Ett litet leende sätts på mina läppar men jag döljer det med min ena hand över läpparna.

"Varför flinar du för?" hon kollar lite irriterat på mig och jag rycker på axlarna för att sedan fortsätta kolla på det vita pappret med massor av svarta symboler som bildar meningar.

"Sådär klassen nu kan ni börja plocka ihop och ställa er upp," Therese ställer sig upp från sin stol och väntar tills alla blir tysta. Irriterande röster hörs från vänster till höger, tillslut så tappar jag tålamodet.

"Men herregud kan ni shut the fuck up eller, håll käften," min irriterande röst ekar i klassrummet och alla blir genast tysta.

"Tack Marcus, bara om du kan be lite trevligare nästa gång. Så klassen tack för idag så ses vi på fredag," Therese ler vänligt mot oss och massor av mummel hörs från elever överallt. När vi kommer ut från klassrummet och till korridorerna fylls det med elever som kommer ut från sina klassrum.

En frustrerad hand drar jag genom mitt hår och knuffar mig förbi alla irriterande människor som går kors och tvärs för att komma till sina lektioner. Jag vänder mig irriterat om när någon petat till mig på axeln ett antal gånger.

"Men vad?" frågar jag i samma rörelse som jag vänder mig om för att möta personen. Hennes min blir förvånad och hon backar bak.

"Nej det var inget," Vanessa försvinner sedan iväg utan att säga vad hon velat och ännu en gång drar jag en frustrerad hand genom mitt blonda hår. Ett skratt fyller mina hörselgångar, ett bekant skratt. Jag vänder mig tillbaka till skåpet för att ignorera den jobbiga människan. Men såklart ska hon märka mig.

"Hej Marcus," hon ler åt mig sarkastisk och en hög suck lämnar min mun.

"Men vad är det sötnos?" frågar hon och petar med sitt pekfinger på min näsa. Jag ryter till och hon backar bak eftersom att hon blev rädd. Jag stänger snabbt igen skåpet och sätter dit låset och lämnar henne sedan där med sina fjortis vänner.

"Crybaby," hör jag en av hennes irriterande vänner säga när jag kommit en vit ifrån de. Irritationen inom mig växer men jag fortsätter bara gå vidare.
När jag kommit fram till salen vi ska ha våran hemkunskap i ser jag Martinus och hans gäng stå och bråka med något annat gäng. Jag suckar högt då det inte är första gången de hamnar i ett slagsmål.

En stor ring har bildats med elever från olika klasser runt om de idioterna och min tvilling. De flesta brukar kalla mig för den "snälle" tvillingen och Martinus mer som den "onde" men det är bara bullshit enligt mig. Efter mycket bufflande kommer jag förbi den stora ringen och jag sätter mig sedan på en bänk för att kolla på.

Ja, kolla på. Det finns inget annat att göra då Martinus bara skulle bli sur om jag skulle avbryta det hela. Som tur kom vår rektor Lena och hon såg riktigt arg ut.

"Ni, ni och såklart Erik ni följer med mig genast," hon kollar strängt på de alla och jag suckar. Den bekanta lukten av hon swishar förbi som en vindpust. Jag kollar genast upp och ser Vanessa kolla på alla olika skyltar som visar vilken sal det är. Jag slingrar mina armar runt hennes midja och hon stannar omedelbart. Hon vänder sig om och man ser att hon är påväg att slå till någon.

"Ta't chill jentami," säger jag och hon skrattar nervöst och slingar sig ur mitt grepp.

"Vet du vart vi ska ha hemkunskapen?" hon kollar stressat på mig och jag skrattar. Jag nickar till svar och hon visar vart-ska-vi-ha-den blicken. Jag skrattar och pekar bakom henne. Hon nickar och ler mot mig. Hennes vita tänder ler glatt mot mina och vi sätter oss sedan på bänken. Hennes lugna andetag pustar ut och in i jämn takt med mina.

"Såg du, Martinus och hans gäng var typ i slagsmål med Jonathans gäng," Vanessa skrattar och jag nickar till svar. Hennes bruna hår ligger överallt runt hennes vita hoodie. Hon slutar sedan skratta då hon märker att jag bara sitter och fantiserar om henne. Hon tar sina två snören som är kopplat med luvan och knyter en rosett.

Efter en lång tystnad kommer våran lärare Karin och en hög suck lämnar allas munnar. Några få ljud lämnar vissa i klassen, Karins irriterande blick gör så att alla tystnar. Vi går in lugnt i klassrummet och sätter oss sedan på våra bestämda platser. Vanessa och jag sitter faktiskt bredvid varandra på denna lektion. Karin börjar prata om allt vi ska kunna på något test?

Jag fortsätter att kolla ut genom fönstret även fast det kanske är något jag borde lyssna på, då jag inte alls har en aning om vad vi jobbar med.

•••

Med Vanessa på min vänstra sida går vi lugnt och tyst ner till busshållplatsen.

"Vill du följa med mig hem?" jag kollar osäkert på henne och hennes bruna ögon möter mina. Hon ler snett och skakar på huvudet en besvikelse i min blick växer i mina ögon.

"Jag kan inte, kan inte låta Anton vara ensam hemma med mamma," säger hon tyst nästan så att man nästan inte skulle höra. Jag nickar och hon ler snett mot mig.

"Men vi kanske kan imorgon om du vill? Anton skulle vara hos farmor imorgon," ett leende spräcks upp på mina läppar och smittar av sig på hennes. Jag nickar och hon hoppar sedan på bussen kommer i perfekt tajming. Hon ler åt mig innan hon hoppar på bussen och ett leende sätts på mina läppar ännu en gång.

Bussen kommer sedan och jag hoppar glatt på den. Bussen är som vanligt fullt med massor av olika människor sittandes och ståendes. Jag går så långt bak jag kan men stannar sedan då jag ser Martinus. Han lyfter blicken när han ser att jag stannat framför honom. Han lyfter på sin väska och jag sätter mig tyst. Hans blick vänds mot fönstret, hans hand möter hans ögon och sekunden senare möter han min blick. Har han gråtit?

Som ni kanske sett har jag bytt namn på boken då jag inte riktigt tycker att den passar in på boken