Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen

marcus förstår

Vanessa
Ungefär 1 timme senare har jag kommit hem ätit och duschat. Ärret jag gjorde imorse var nu bara ett rött sträck.

"Mamma," något mummel från vardagsrummet hör man.

"Vad ska vi äta ikväll, eller behöver jag göra mat igen till alla som vanligt?" en hög suck lämnar min mun.

"Du får göra när du beter dig såhär," hon kollar strängt på mig en hög suck lämnar min mun ännu en gång.

Timmen senare är maten på bordet och allt uppdukat.

"Mat," jag skriker på mamma och hon kommer in med en sur min.

"Anton det är mat," jag öppnar Antons dörr och ser att han ligger och sover.

"Anton det är mat," upprepar jag och lägger mig bredvid honom i sängen. Han vaknar försiktigt till och kliar sig i ögonen.

"Tack för maten Vanessa," Anton ler mot mig och kramar mig.

"Inget problem, har du några läxor?" han suckar och nickar på huvudet. "Då gör vi de nu,"

Mamma försvinner iväg ut utan att säga något en hög sick lämnad min mun.

"Jävla fitt unge hon är," jag mumlar tyst för mig själv och Anton kommer sedan.

"Så börja med det att räkna det här," en hög gäsp lämnar Antons mun.

"Kom igen det är inte mycket kvar nu,"

•••

"Godnatt Anton," jag pussar han lätt på pannan och några minuter börjar han andas djupare.

vanessaekblom
marcusgunnarsen.0220 har börjat följa

marcusgunnarsen.0220
förlåt om jag är dryg, vill bara att du ska ha en vän.
Visat

marcusgunnarsen.0220
Väntar på dig i parken om 10.

En suck lämnar min mun, vad vill han mig ens?

10 minuter senare så är vi vid parken som vi bestämt, eller som Marcus bestämt.

"Så varför ville du träffas den är 22.00 Marcus," en hög suck lämnar min mun.

"Jag ville bara vara du och jag för en stund ensamma," en obehaglig känsla växer inom mig.

"Men nej tänk inte så, det är enklare att vara med någon om man är ensamma,"

Hans bruna ögon möter mina. Hans blick fortsätter hålla den intensiva ögonkontakten med mina.

"Vad är det här?" han har på något sätt dragit upp ärmen på min hoodie.

"Inget," jag drar fort ner ärmen så den döljer alla ärr som jag bildat.

"Varför ljuger du för mig?" hans bruna ögon speglar en sorg.

"Varför ska jag berätta för dig om hela mitt liv, vi går bara i samma klass,"

"Om vi kan bli vänner då?" jag skakar på huvudet. "Varför inte?"

"Nej det går inte Marcus," han kollar på mig med sina otroligt fina bruna ögon.

"Men varför går det inte, snälla berätta för mig,"

"För att jag har för mycket problem, i änden kommer jag att såra dig. Det kommer vara jobbigt för mig och dig. Därför backar jag från människor förutom Anton,"

Han kollar konstigt på mig.

"Vem är Anton då?"

"Han är min lillebror," han nickar långsamt som om han tänker på något.

"Men dina föräldrar då?" han kollar osäkert på mig, jag suckar.

"Mamma är alkoholist, pappa är borta, har aldrig träffat honom men mamma har berättat att han var en idiot. Han lämnade mamma när hon hade mig i magen,"

Marcus ger mig en ledsam blick.

"Hur mår dudå? Jag menar över att din mamma är alkoholist och din pappa borta?"

"Vet inte, pappa är väl ingen big deal, har liksom aldrig träffat honom. Med mamma vet jag inte,"

Han nickar förstående jag ler snett åt honom.

"Men jag tror jag måste dra hem nu, Anton ligger och sover, vill inte att han råkar ut för något illa,"

Marcus nickar och vi båda ställer oss upp för att sedan gå olika håll.

"Hejdå Marcus vi ses imorgon,"