Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen

jag gjorde fel

Marcus
Skolan skulle vi äntligen slippa i några veckor, jag och Martinus. Vi sätter oss i bilen jag med mina hörlurar i mina öron.
Dimma låg över hela landskapet jag kollar uttråkat ut på den tråkiga himlen.

"Är ni taggade nu då?" frågar pappa jag ler åt honom och nickar lite svagt. Jag vrider min blick mot Martinus och han nickar snabbt till. Han drar upp sin mobil från back fickan och öppnar några snaps.
Där ser jag den där tjejen som Martinus hade i sängen för några dagar sedan.

"Jag ska bara hämta en sak kommer strax!"

"Hur går det med henne då?" Martinus vrider upp blicken och möter mina ögon. Han rycker på axlarna.

"Jag vet inte om jag vill ha henne eller inte," säger han och små skrattar för sig själv, men tystnar sedan ner han ser mitt allvar i blicken.  Han kollar på mig med en frågande blick och jag suckar.

"Du måste nog börja välja?" han rullar med sina ögon och skratta lågt.

"Jag vill ändå bara ha Vanessa så what ever, jag kan ligga med den andra bruden när jag vill," säger han och blinkar med vänstra ögat. Jag suckar högt och spänner ögonen i honom.

"Hon förtjänar någon bättre än dig i alla fall,"

"Vadå som dig eller vadå?" han skrattar högt och samma sekund hoppar pappa in i bilen. Jag kollar surt på honom och stänger irriterat ögonlocken.
Fan vad dum jag är, väljer Miranda före Vanessa framför henne till och med.

Flashback
Marcus
Jag sneglar till på Vanessa men kollar sedan istället på Miranda. Jag går snabbt fram till Miranda och kysser henne. När jag sliter ifrån mina läppar från hennes kollar jag snabbt ner i marken.