Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen

där står du med ett leende

Martinus
Jag knackar på hennes ytterdörr och gäspar svagt. Medans jag väntar drar jag snabbt ur mina hörlurar från min mobil.
Samma sekund öppnar Vanessa och står med ett svagt leende, jag ler svagt tillbaka och kramar om henne.

"Förlåt," säger jag som jag gjort minst 1000 gånger sedan innan. Hon ler svagt mot mig men mimar "det gör inget". Konstigt nog så förlåter hon mig, något som jag aldrig kommer kunna förlåta mig för.
Jag tar mina armar runt hennes midja och lägger min haka i hennes hårbotten.
Hon drar mig sedan upp till hennes rum och vi lägger oss i hennes säng. Jag kollar frustrerat på henne över hur vacker hon är. Hon kollar på mig med en oförstående blick.

"Vad kollar du på Martinus?" frågar hon och ler generat åt mig.

"Du är bara så himla fin," svarar jag henne och klappar på sängen, för att visa att hon ska komma och lägga sig bredvid mig.
Hennes mage som nu vuxit så mycket sen sist kollar jag på. Jag lägger mig emellan hennes ben och kysser hennes mage med fjäder pussar.

"Tänk där i ligger min bebis. Eller våran bebis mena jag," säger jag och skrattar. Jag möter hennes fina bruna ögon och kysser hennes kyss vänliga läppar.
Plötsligt plingar Vanessas mobil och jag drar min blick mot hennes mobil.
Jag tar tag i mobilen och ser att Marcus har skrivit något till henne. Jag drar ihop ögonbrynen och vänder skärmen åt Vanessas håll. Hon drar ihop sina sminkade ögonbryn och tar mobilen ifrån mig.

"Vad vill han skriva till dig?" säger jag aningen kaxigt. Hon suckar och kollar på mig med en "är du allvarlig" blick. Jag tar upp mina händer till "försvar" och små skrattar sedan för mig själv.

"Han undrade bara om du var här," jag suckar och svarar henne att hon kan skriva att jag är här. Hon nickar sedan och man hör de bekanta ljuden som lämnar bokstäverna varje gång hon trycker på de.
Vanessa lägger sedan undan sin mobil och så suckar hon sedan högt.

"Ah jag har fett ont i min mage Martinus," säger hon med en pipig röst. Jag klappar henne på hennes panna och kysser henne överallt i hennes ansikte.

"Du vet att jag alltid finns här för dig, du vet att jag älskar dig. Du vet att jag aldrig kommer förlåta mig själv för vad jag gjorde mot dig det hoppas jag att du vet," säger jag och pillar på hennes otroligt gulliga näsa. Hon ler svagt åt mig och stänger sedan sina ögonlock. Jag lägger sedan min arm runt henne och sedan somnar vi tillsammans.

Marcus
Efter många samtal till ett försök att få tag i Martinus tröttnar jag sedan och bestämmer mig för att dra hem till Vanessa.
Jag stänger dörren när jag suttit på mig min mössa och jacka.

När jag äntligen kommit fram till det vita huset så ställer jag mig på trappen och plingar på. Efter en lång stunds väntan så öppnar hon. Vanessa. Jag kollar på henne med en osäker min och ler svagt åt henne.

"Eh, skulle bara fråga om Martinus var här? Han svarar inte på sin mobil och inte du heller,"

"Eh ja. Han ligger uppe på mitt rum och sover," svarar hon och jag nickar. Min blick vandrar mellan hennes bruna ögon och hennes mage som nu är gigantisk. Jag ler smått åt den, bebisen som skulle kunna varit mitt. Men nu är det inte så, nu är det Martinus.
Jag suckar frustrerat och hon försvinner sedan upp i trapporna för att hämta ner Martinus.

Efter några minuter kommer Martinus ner med Vanessa hållandes hand i hand.
Jag fattar verkligen inte hur hon bara kan förlåta honom för det han gjort. Har jag någonsin gjort något fel mot henne? Nej, men hon väljer ändå Martinus framför mig. Tankarna försvinner snabbt iväg när Martinus sätter på sig sin jacka, jag följer honom med blicken och kollar intresserat på Vanessas mage.
Hon ler svagt åt mig och jag ler tillbaka. Jag kommer i alla fall bli farbror.

"Vi ses imorgon finaste du," säger Martinus och trycker sina läppar mot hennes perfekta som passar bäst mot mina.
Jag kollar snabbt bort och drar en frustrerad hand igenom mitt hår. Jag himlar med ögonen när Vanessa börjar skratta tyst.

"Hejdå Vanessa vi ses," är det sista jag säger innan jag stänger igen dörren.

"Så hur känns det? Bli pappa utan att mamma eller pappa vet om det?" säger jag och kollar finurligt på Martinus som såklart har blicken överallt förutom på mig.
Han vrider sitt huvud mot mig och ler åt mig.

"Jätte bra. Jag ska berätta för de ikväll. Tänk om de kommer säga nej? Det kommer ju inte gå, hon är ju i månad 6," jag kollar bara på honom och vi fortsätter tyst till vårat hus.

•••

Martinus rycker upp dörren till vårat vita hus. Han kollar nervöst på mig och jag himlar med ögonen.

"Lycka till då," säger jag och försvinner sedan upp i mitt rum. Lycka till? På riktigt.

Martinus
Jag går nervöst in i vardagsrummet där både mamma och pappa sitter med Emma mellan sig. Jag suckar högt och säger till Emma att hon ska gå upp till Marcus.

"Mamma, pappa," börjar jag. Mamma kollar förvirrat på mig och pappa likaså.

"Vanessa, som är min flickvän hon är.. hon är gravid och jag är pappan," säger jag snabbt. Mamma spärrar snabbt upp sina ögon och pappa kollar på mig med en seriös blick.

"Vad är det du säger Martinus Gunnarsen?!" säger pappa högt. Jag hyschar han snabbt och vrider mina ögon upp till övervåningen. Pappa sänker snabbt sin röst och suckar högt.

"Martinus jag stöttar dig verkligen men  är det inte lite tidigt? Och har Vanessa pratat med sina föräldrar? Förälder," säger han sedan snabbt. Jag suckar och nickar snabbt.

"Men ja såklart hon är ju i månad 6," mamma slår sig snabbt i ansiktet och skrattar tyst för sig själv.

"Såklart, men ja jag stöttar dig vad du än gör," hon kollar på pappa och han suckar.

"Nej jag tycker du är för ung. Du är 16 snart 17 år. Vad ska hända med din karriär? Marcus och Martinus, ska det bara bli Marcus?" jag suckar högt och skakar på huvudet.

"Såklart inte, men kanske ta en liten paus?"

"Såklart inte vad tänker du?" jag drar irriterat min hand igenom mitt hår och
lämnar de sedan i soffan argt.