Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen

herregud vi träffas

"Så där ja, nu så Vanessa nu måste vi åka till stationen om vi ska vara där när de kommer!" säger mormor. Jag suckar och drar snabbt på mig en svart hoodie. Vi sätter oss sedan i bilen och åker till stationen.

En timma senare så hamnar vi äntligen på stationen. Jag suckar tungt och letar efter Miranda. Minuterna tickar på men vi har fortfarande inte sätt till någon Miranda. Plötsligt så dyker en medellång tjej upp med en kille bredvid sig som ser ut att vara i mammas ålder. Runt 40. De ser och hon ler stort åt oss. Vi springer fram till varandra och kramar om varandra hårt. Jag drar in den nya lukten och känner mig redan bekväm. Vi släpper sedan kramen och jag och mormor hälsar sedan på min pappa. Han verkar trevlig. Hans bruna hår ligger noggrant kammat till höger och hans bruna ögon är så lika mina. Han presenterar sig sedan som en Fredrik. Fredrik som är min pappa kramar om mig och ler sedan åt mig.
Jag drar in hans lukt och ler sedan svagt i kramen. Mormor hälsar sedan på pappa och sedan Miranda. Vi åker sedan hem och där står Anton vid dörren. Han kollar förvirrat på mig och mormor och sedan de två obekanta personerna bakom oss.

"Vilka är de?" säger han tyst åt mig jag skrattar tyst och låter de presentera sig själva.

"Hej Anton. Jag heter Fredrik och tro det eller ej men jag är din pappa. Din pappa som aldrig fanns när du var yngre. Och förlåt för det, men jag är här nu," säger pappa och öppnar hans famn för att få en kram av honom. Men Anton står kvar på samma ställe.

"Du är inte min pappa. Jag har ingen pappa. Mamma finns inte då finns ingen pappa heller!" Anton kollar på mig med en ledsen min och jag kollar ursäktandes på pappa. Han ler och sedan försvinner de andra ut i köket. Jag och Anton går in till hans rum och jag sätter mig sedan på hans säng.

"Du vet att Fredrik är vår pappa. Mamma och pappa hade det jobbigt när hon fanns och när de var tillsammans," han suckar och lägger sig i sängen.

"Nej han är inte det fattar du det,"

•••

Äntligen så är det fredag igen. Portarna öppnar jag försiktigt och stiger in i skolan. Med Miranda vid sidan om mig får jag några extra blickar än vanligt. Jag ignorerar de och ser istället Martinus gestalt framför mig. Precis när jag ska gå fram till honom ser jag en tjej som går fram till henne. Hon verkar vara något år eller två äldre än oss.
Tjejen med brunt hår kollar på Martinus med en blick jag inte kan tyda men det förtydlas sedan. Martinus tar sin hand på hennes kind och kysser henne. Förvånat står jag som fastfrusen vid portarna och skakar på huvudet.

"Hallå varför kollar du så himla mycket på den där blondinen där borta?" frågar Miranda jag suckar och kollar på henne med en besviken min.

"För han är min pojkvän,"

"Herregud vilken douchebag, han ska fan få smaka på vad jag kan erbjuda honom," säger hon. Utan att jag hinner stoppa henne är hon framme vid Martinus och skriker åt honom.

"Hur fan kan man vara så helvetes dum i huvudet att man kysser någon annan när man har en fucking tjej va?!" skriker hon rätt upp i ansiktet på Martinus hans bruna ögon spärras upp stort när han ser mig stå längre ifrån de. Han kollar på mig med en ledsen min och springer sedan till mig. Fan heller tro inte att du ska få prata med mig eller röra mig.

"Vanessa vänta hallå det är inte som du tror att det är!" mer hann jag inte höra för jag kom in på tjej toan och där får han inte komma in. Men som Martinus är rycker han upp tjej toan och några få tjejer som tvättar händerna skriker till.

"Men håll käften det är inte som att jag kommer in och ser eran fitta, dra här ifrån nu," hör jag honom säga till de. Dörren stängs igen och jag antar att de gått ut.

"Vanessa förlåt. Jag skulle inte gjort så, det var hon som kysste mig,"

"Martinus håll din jävla käft tyst. Jag såg ju för fan att det var du som kysste henne jag är fan inte dum i huvudet, stick nu!" ryter jag. Några sekunder senare hör jag dörren stängas han lämnar mig själv. Vilken idiot. Plötsligt hör jag dörren öppnas igen, knappast att det är Martinus som kommer in för att be om ursäkt. Jag öppnar dörren försiktigt och ser Marcus stå där. Han står där med ett oroligt leende.

"Åh min fina Vanessa gråt inte," säger han, jag springer in i hans famn och drar in hans mysiga och trygga doft. Hans muskulösa armar slingrar sig runt min midja, Marcus läppar lämnar en fjäder kyss i min hårbotten och jag ler svagt för mig själv.

"Vad har han gjort Vanessa? Vill du prata om det?"