Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen

mamma du var en ängel

Vanessa
All den lilla snö massan ligger lite här och där på vägen till bussen går jag med luvan över mitt bruna platta hår. Jag lämnar en hög suck när jag kommer på att min mobil ligger kvar hos Martinus. Alltså så ligger mitt busskort kvar hemma hos Martinus också.

Jag suckar och går raskt tillbaka till Martinus hus. Jag öppnar upp dörren tyst och smyger upp på Martinus rum. Där ligger han och sover. Jag ler åt mig själv men suckar sedan för att jag inte hittar min mobil. Jag hukar mig istället och kollar under hans säng om den kunnat gömt sig där, ingen mobil. Min blick flackar i hela hans rum tillslut så ser jag någon form som liknar en mobil. Jag går till hans skrivbord och ser sedan min mobil som ligger prydligt på hans skrivbord. Plötsligt blir jag Nicke nyfiken och ser något som sticker ut ur hans skrivbordslåda. Jag öppnar den försiktigt medans jag håller fast blicken på den sovandes Martinus. När jag öppnar skrivbordslådan ser jag en hög med kondomer. Jag tar min hand för min mun och börjar skratta dovt. Jag tar två stycken av hans hundratals kondomer och stänger sedan försiktigt hans dörr. Jag smyger ner för trapporna och sätter snabbt på mig jackan jag lagt på trappen sedan innan.

Nöjt lämnar jag deras hus och traskar tillbaka till busshållplatsen. Jag ler åt mig själv när de två kondomerna ligger i min hand. Undrar vad han tänkte göra med alla de?
Jag ställer mig sätter mig sedan ner när jag kommit fram till busshållplatsen. Det tar ett tag innan bussen äntligen kommer. Jag rycker upp mitt busskort ur mitt mobilskydd och blippar kortet på kortläsaren. En hög lämnar min mun ännu en gång när jag ser att hela bussen är full med människor.

Bussen stannar tillslut vid mitt stopp och jag hoppar smidigt av bussen. Klumpen i min mage börjar växa och blir inte alls mindre. Tanken vad som kan ha hänt är jobbig. Jag drar försiktigt in nyckeln i nyckellåset. Det första jag möts av är en gråtandes Anton. Jag kollar på honom och slänger av mig jackan och krama hårt om honom.

"Vi måste till sjukhuset nu," mormor kollar på mig medlidsamt och jag nickar försiktigt.

"Hur mår du Anton?" jag kollar på honom oroligt men han verkar inte vilja möta min eller mormors blick. Jag suckar lågt och kollar på mormor med en orolig blick.

Vi hoppar in i den vita bilen som mormor äger och åker snabbt iväg till sjukhuset.

"Hej, vi tänkte att vi skulle besöka Juliette Ekblom," säger mormor och kollar på den medel åldriga kvinnan, hon nickar och klickar i något i datorn.

"Ja, följ denna korridoren och så ligger hon i rummet A281," säger hon och pekar på en korridoren rakt framför oss. Vi nickar och lämnar henne sedan. Anton tar tag i min hand och jag ler svagt mot honom. Mormor öppnar försiktigt dörren och så ser vi henne liggandes i den bekanta sjukhus sängen. En enstaka tår slingrar sig från mitt vänstra öga.

"Hej, är det ni som är Juliettes barn och mamma?" en doktor med en vit rock kommer in och ler smått åt oss. Jag nickar och han kollar ledsamt på oss.

"Tyvärr så finns Juliette inte kvar. Hon passerade idag runt 14 tiden pågrund av en överdos hon tagit ett lång tag nu," doktorn som tydligen heter Henrik kollar på oss ledsamt och lämnar oss sedan ensamma med våran mamma och dotter för mormor.
Flera tårar slingrar sig ner från mina kinder jag lägger mitt huvud på hennes bröst som jag alltid gjorde när jag var liten. Anton kollar på mig och fler och fler tårar forsar ner för hans kinder. Jag öppnar snabbt min famn och han nästan slänger sig in i den. Mormor som sitter på andra sidan sedan innan sätter sig också vid oss och många tårar lämnar hennes ögon också.

Mamma du var en ängel, fast dina brister.