Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen

du är så fin

Marcus
Det har gått några dagar nu. Martinus och Vanessa har setts mer och mer efter skolan utan mig. Jag och Vanessa har inte träffats ensamma på ett långt tag.

Den bekanta ryggen står plötsligt framför mig med huvudet nästan inuti skåpet. Ett leende placeras på mina läppar men försvinner lika snabbt som det placerats.
Hon möter mina ögon men ignorerar mig. Hon går istället förbi mig utan att ens säga något. Vad har jag gjort fel?
Jag vänder mig om och ser henne med honom. Med Martinus. Ett flin sätts på Martinus läppar när han ser Vanessa komma gåendes till honom. Hans äckliga händer tar han på hennes rumpa och klämmer till löst. De möts i en kyss och en äcklad min gör jag innan jag vänder bort blicken.

Den otroligt tråkiga dagen  är äntligen slut. Jag sätter mig bekvämt i min soffa. Någon timme senare kommer Martinus hem. Jag vänder bort blicken och ser Martinus med Vanessa. Jag suckar högt och kollar sedan tillbaka på den ointressanta Netflix serien.
De försvinner sedan upp på Martinus och fortsätter med sina äckliga handlingar.

Martinus
Jag rycker upp dörren och sliter av mig jackan. Vanessa som är bakom mig gör likadant. Vi springer upp för trapporna in till mitt rum.

Jag kysser hennes perfekta läppar långsamt och lägger henne i min säng. Våra tungor söker sedan upp varandra och dansar med varandra i våra munnar.

"Du är så fin," säger jag och tar bort en slinga från hennes ansikte. Hon vänder sig om så vi ligger face2face hon ler och tar sin varma hand på min kind.

"Du med," vi ligger tysta en stund tills vi hör Marcus från nedervåningen. Han stönar? Vi reser oss upp och smyger sedan ner till hallen. Där ser vi Marcus som runkar. Vi håller oss för skratt och springer sedan istället upp för att inte störa hans moment. Skratt lämnar våra läppar gång på gång, hennes fina tänder lyser fram när hon ler. Plötsligt så slutar hon skratta. Hon drar upp sin mobil och kollar på ett sms hon fått av sin mamma om jag inte såg fel. Vanessa drar ihop sina i fyllda ögonbryn och reser sig sedan upp ur sängen.

"Jag måste dra Martinus vi ses imorgon," Vanessa lämnar mig sedan i min säng helt oförstående vad hon menar. Jag reser mig sakta upp ur min säng och går sedan ner till Marcus.
Han kollar på mig med en kall blick när jag kommer ner. Jag kollar osäkert på honom men ler istället. Man ser att han är arg men för vad?

"Varför är du arg?"

"Undrar du varför? Vad fan gjorde du mot Vanessa som hon inte ville?!" Marcus höjer snabbt rösten på slutet jag kollar chockat på honom och sätter mig sedan i andra soffan. Jag drar ihop mina ögonbryn och skakar på huvudet.

"Jag har inte gjort något Marcus vart fick du det ifrån?"

"Hon sprang ner för trapporna med tårar i ögonen. Hon ville inte prata med mig vad kan ha hänt liksom?!"

"Men jag vet väl inte jag har inte gjort ett piss mot henne?! Hon sa till mig att hon bara skulle dra,"

"Sluta ljug," ryter jag högt. Jag lämnar honom sedan själv i vardagsrummet med ögonbrynen ihop dragna.

Okej what the hell. #1 på hash-tagen Martinus?! Hur. Fattar inte placeringarna här på wattpad någon som kan förklara för mig? Tack i alla fall HHAHAHHAHA <3