Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen

som pusselbitar

Marcus
Skoldagen var slut och vi skulle träffas, jag och Vanessa. Vi skulle träffas vid donken då on hade slutat före mig. Jag gick med lugna steg till min destination och mötte sedan hennes ryggrad stå framför mig. Så busig så jag är så slingrade jag runt mina armar runt hennes midja och hon hoppade till av rädsla.

Hon vänder sig om för att se vem det är, när hon ser att det är jag så vänder hon sig om och slår till mig löst på axeln.

"Va fan kan du sluta skrämma mig hela tiden?" hon kollar på mig och låtsas vara sur. Men det går inte så bra då man ser ett skratt som vill bytas ut mot den sura minen. Tillslut så hör man hennes glada skratt och jag joinar.

"Så vart ska vi äta då? Jag är fett hungrig," jag skrattar till åt hennes och kommentar och drar min hand genom mitt rufsiga hår. Hon ler åt mig och jag rycker på axlarna för att svara på hennes fråga.

"Vart vill du äta någonstans jentami?"

"Jag vill äta sushi omg, jag är fett sugen på det," vi börjar då gå till sushi stället. Hela vägen pratar hon om vad hon ska ha för sushi och hur mycket hon älskar maten. Skratt då och då lämnar mina läppar. När vi anländer till vår destination hoppar hon av glädje, jag står och skrattar åt henne och efter hon lugnat sig går vi in.

"Hej och välkomna, vad skulle ni vilja ha för något?" den trevliga killen i 20 års åldern står och ler åt oss medans vi kollar igenom allt.

"Jag tar 15 bitars," Vanessa kollar frågandes på mig och jag tar samma som henne. Han lämnar oss sedan ensamma och det blir en behaglig tystnad. Hennes bruna ögon möter mina och vi möts i en intensiv ögonkontakt. Killen kommer med två vita fat med 15 bitars var. Han ler åt oss och vi tackar för sushin.

"Så hur känner du för gymnasiet?" jag tar min första lax och stoppar in den i munnen. Hon rycker på axlarna och suckar.

"Vet inte riktigt, har aldrig gillat skolan och har aldrig varit bra i det heller. Men har en sån hög press på mig själv," jag nickar förstående och hon ler snett.

•••

Dagen börjar närma sig kväll, jag och Vanessa var nu på någon tjej affär. Hennes nyfikna ögon tittade runt i hela butiken. Jag utforskade hela hennes kropp medans hon kollade på någon tröja. Hon vänder sig om och ser att jag tittat på henne. Vanessa ler och skrattar sedan.

"Tycker du jag skulle passa i den här?" Vanessa visar upp en vit stickad tröja, jag nickar och hon ler mot mig. Hon försvinner sedan vidare in till omklädningsrummet. Vanessa kommer sedan ut med tröjan över hennes kropp. Jag ler för mig själv över hur fin hon är. Hon kommer sedan plötsligt närmre mig med handen framför mitt ansikte.

"Tycker du att den är fin eller inte?" hon skrattar åt mig och jag försvinner från mina tankar.

"Ja såklart den var skit fin på dig," hon ler och vi går sedan vidare till kassan.
Med en nöjd Vanessa gick vi sedan ut från affären och hon kollade på mig med sina otroligt fina bruna ögon.

"Marcus, jag tror att jag måste dra hem nu," hon ler snett mot mig och jag nickar på huvudet. Hennes blick flackar mellan mina ögon och mina läppar. Min blick likaså. Ingen vågar ta initiativet att pressa ihop våra läppar. Tillslut vågar jag ta modet och pressar ihop våra läppar. De masserar varandra långsamt och mjukt. Hennes läppar med mina är som perfekta pusselbitar som är menade för varandra.

"Vi ses imorgon Marcus," hon lämnar mig sedan med ett leende på läpparna. Med nöjda steg går jag till busshållplatsen och möter Martinus. Han blickar upp mot mig och ler snett.

"Tjena tjena," han flinar åt mig och jag kollar på honom med en frågande blick. Han viftar upp och ner med sina bruna ögon i en retlig rörelse. "Du vet jag såg allt Marcus," jag skrattar stelt och han kollar på mig med ett nöjt flin.

"Var hon bra då?" jag nickar ivrigt och han flinar bara ännu en gång. En suck lämnar min mun när jag klickar in mig på meddelanden.

"Mamma vill att vi ska till familjen Ljungqvist," Martinus suckar och likaså jag. Bussen anländer vi går tillsammans in i bussen. Ett tyst hej lämnar min mun till busschauffören han nickar till och vi fortsätter längre in i bussen. En tyst atmosfär är runt oss.

"Så din första kyss hur kändes den?" Martinus flinar brett och jag suckar högt åt hans irriterande kommentar.

"Det är inte min första kyss Martinus,"

Martinus rullar med ögonen lätt och skrattar till. Vi hoppar sedan av vid vårat stopp. Med ett lätt ryck så öppnar jag dörren och möter en glad Emma. Hon kramar om mig lätt och jag lämnar sedan hallen för att gå upp till mitt rum.

"Marcus det är mat nu," mammas röst hörs ner ifrån köket. Jag suckar och går sedan ner för trapporna i en hulkande takt. Jag sätter mig tröttsamt ner på stolen och tar för mig av maten. Pappas ljudvågor träffar mina trumhinnor och jag blickar upp mot pappa.

"Vi ska åka på en tour i december, så ni har en månad kvar här, sedan så ska vi åka," pappa tar sitt glas med vatten och klunkar i sig allt. En suck lämnar min mun.

"Jaha," säger jag tröttsamt. Inte för att jag inte gillar att åka och turnera utan jag måste lämna Vanessa i mer än en månad och skolan och alla mina andra kompisar.

"Jaha okej," Martinus tar en bit av sin pasta och tuggar långsamt.