När allt faller sönder..

Kapitel 30-oscar vakna

för det första...

OMFG TACK FÖR FUCKING 20k OMG DET ÄR FUCKING INTE SANT!

Okej sen det där med att jag inte orkade skriva pågrund av ångest...jag gör det endå för er ok ok?

Freak- molly sanden

_____________

Oscars perspektiv

'' Oscar...vakna..''

En varm hand strök min kind och jag gnydde till...märkte inte tårarna som rann ner för mina kinder. Bröstet tryckte. Andningen var hackig..

''Oscar...gubben...vakna".

Nån kysste mina läppar löst...och återigen kände jag en hand mot min kind...

''Oscar...gråt inte...vakna.."

Och nu bara som en avlägsen viskning..

"Oscar...vakna"

Jag satte mig kapprakt upp. Mina ögon var svullna av tårar, jag kollade mig förvirrat om i rummet. Och höger om mig mötte jag ett par grön blåa ögon, dom ögon man kunde drunkna i,dom jag drunknat i så många gånger förut. Dom ögon jag aldrig trodde jag skulle få se igen.

Felix, min felix satt framför mig.

Jag sträckte försiktigt fram handen mot honom, var rädd för att den skulle åka genom hans vackra hud. Men mina finger toppar kolliderade med hans arm.

''Felix...du är inte här..du...är... D-öd"

Tårarna rann ner för mina kinder,lämnade blöta fläckar på mina kläder. Jag började ner huvudet och kollade ner, lät tårarna falla fritt. En sammets len hand tog tag i mitt huvud och förde det upp så att jag kollade på honom, han böjde sig sakta fram och kraschade sina läppar mot mina.

Hanns läppar gjorde fjäderlätta rörelser, så lätta och försiktiga att det knappt kändes. Han avslutade kyssen och kollade på mig.

''Oscar, ser jag död ut..? Det var bara en dröm'' sa han medans han torkade bort mina tårar med tummen, jag hade inte ens märkt att jag grät igen.

Jag kastade mig i hans armar, hållde om honom hårt. Drog in doften av felix.

Han hyssjade lite och strök mig löst över ryggen. Han vaggade mig fram och tillbaka, strök bort min lugg från min panna och pussade löst.

''Oscar...det var bara en dröm jag är hår nu"

Han tog tag i min hand och drog upp mig på fötter, han flätade sina fingrar i mina innan vi började gå ut ur rummet.

Det var så verkligt, drömmen. Allt hade varit så verkligt, smärtan ,sorgen, begravningen allt...

Men det var ju bara en dröm Oscar..

En dröm

Märkte inte brevet som låg under sängen...

Det brevet där mitt namn stog...fortfarande blött av tårar...med felix handstil...

Varför såg jag bara inte brevet...

____________

Detta blev ett JÄVLIGT kort kapitel..det kortaste jag skrivit.,,

Men jag kände att jag inte orkade mer..

Min ångest är så jävla stor just nu, den sliter mig i bitar. Drar ner mig till botten igen som jag sa att jag aldrig skulle återvända till...men så blev det..

Jag hör väl hemma där, på botten.

Skolan börjar igen i morron också..

Kommer bli så bra... Lögn

Jag kommer inte uppdatera lika mycket nu (omg uppdaterar typ aldrig annars) men hoppas ni förstår

Nu ska jag försöka halvt sova...önska mig lycka till...