Before I Leave

{Kapitel 12}

*Amys perspektiv*
"Amy, snälla ge inte upp, låt mig hjälpa dig. Du vet att jag gillar dig och du vet att det finns jättemånga andra som också gillar dig. Bara för att du inte får den kärlek du behöver av din pappa ska du inte låta honom förstöra dig. Vi kan sätta dit honom här och nu. Men ingenting hjälper om du tar självmord. Du kommer krossa många hjärtan. Tro mig Amy. Allt kommer bara bli värre. Det löser sig inte. Men om du stannar, om du stannar här med mig, då lovar jag att vi kommer lösa det här tillsammans" sa Oscar med spräcklig och darrig röst. Mina tårar rann ner för mina kinder och mina tankar hade blandats ihop till värsta moset. Jag tittade länge på Oscar innan jag skakade på huvudet och gick sakta närmare brokanten.
"AMY NEJ" skrek Oscar och jag hörde hur han började springa mot mig. Eftersom bron inte hade något staket utan bara en jättelåg mur så var det enkelt att hoppa. Det var bara att ta ett kliv framåt och så var eländet över. Jag klev upp på muren och skulle precis hoppa när Oscar tog tag i mina arm och drog ner mig på marken igen. Han ställde sig några centimeter ifrån mig och jag tittade in i hans tårfyllda ögon. De var fyllda av rädsla och sorg.
"Amy, jag älskar dig" viskade Oscar tydligt och mitt hjärta stannade. Han... sa han nyss.. att han... älskar mig?! Oscar Enestad? Den killen som jag också älskar? Den killen som jag inte trodde hade känslor för mig? Jag skakade på huvudet och sjönk ner på marken. Eftersom det var vinter så var marken blöt och kall, men det brydde jag mig inte om. Jag satte mig i fosterställning och mina tårar forsade ner för mina kinder.

*Oscars perspektiv*
Jag sa det. Jag vågade äntligen säga det. Och det räddade Amy. Jag räddade henne. Ett litet leende spred sig på mina läppar innan jag satte mig ner på huk framför Amy på marken. Hon grät i floder och hade blicken fast i marken. Det skar i hjärtat när jag såg henne såhär.
"Vi drar hem till Felix och muntrar upp dig" sa jag försiktigt och Amy nickade, men rörde sig inte. Jag omfamnade Amy och lyfte sedan upp henne i min famn. Jag bar henne till min moppe där jag satte henne på sätet. Jag tog upp hjälmarna och gav en till Amy som log svagt åt mig.
"Var det sant?" Frågade Amy plötsligt och jag rynkade på ögonbrynen.
"Att du älskar mig?" Sa Amy försiktigt.
"Ja Amy, det var sant, jag älskar dig, men har inte vågat berätta det förens nu" svarade jag tydligt och log mot Amy. Jag såg hur ett leende bildades på Amys läppar. Vi tog på oss hjälmarna och jag körde hem till Felix med Amy bakom mig.
"Är alla där?" Frågade Amy försiktigt när vi var påväg mot Felix dörr.
"Grabbarna är där" sa jag och log. Amy log lite osäkert och jag tog tag i hennes hand och kände hur hon började slappna av.
"Oscar vart fan tog du..." Ropade Felix och kom springandes ut i hallen, men tvärnitade och tystnade när han mötte både mig och Amy med rödsprängda ögon. Jag log mot Felix som bara tittade förvirrat på oss. Jag och Amy tog av oss skorna och gick in till vardagsrummet där de andra satt. Jag satte mig i fåtöljen och drog ner Amy i mitt knä. Hon mosade ner sitt ansikte mot min bröstkorg och jag strök med min hand över hennes hår.
"Sååå" sa grabbarna i kör och tittade på oss med varsin förvirrad blick...