Before I Leave

{Kapitel 19}

*Ogges perspektiv*
Jag och grabbarna satt i soffan och väntade spänt på att Oscar och Amy skulle komma tillbaka. Jag hörde hur en moppe slirade in på uppfarten och jag pustade ut. Några minuter efter kom Oscar in i rummet med Amy bakom sig. Amy ställde ner sin väska på golvet och följde med Oscar som satte sig i fåtöljen. Hon satte sig i hans knä och tog tag i hans hand. De var så söta tillsammans. Jag visste att de skulle bli tillsammans förr eller senare.
"Hörni..." Började Amy tveksamt och alla flyttade sina blickar mot henne.
"Om jag nu ska umgås med er så kan ni väl lova att inte berätta för några Foooers att jag... att jag har självmordstankar..." Fortsatte Amy ännu mer tveksamt.
"Pinky promise" sa Oscar och kysste Amy i nacken.
"Lovar" svarade vi andra nästan exakt samtidigt, vilket fick oss att börja skratta.
"Tack" sa Amy och la till ett svagt leende på läpparna. Jag såg att hon hade mycket som hon inte mådde bra av. Jag kanske ska ta och prata med henne. Få henne att se att jag finns här för henne. För det vill jag. Hon verkar som en underbar person och jag vill få henne att förstå det.
"Amy, får jag prata med dig en stund?" Frågade jag efter ett par tysta minuter.
"Ehm ja, varför inte?!" Skrattade Amy fram och jag log. Oscar gav mig en menande blick och jag flinade tillbaka.
"Don't tuch my babygirl OG" sa Oscar varnande fast mest på skoj antar jag.
"I'll try my best bro" svarade jag och blinkade mot Oscar som himlade med ögonen mot mig. Jag och Amy gick upp till rummet där jag och Omar sov för tillfället. Jag satte mig i sängen och Amy satte sig mittemot mig.
"Oscar blev lite sur på mig när jag snodde dig" skrockade jag fram för att få igång ett samtalsämne.
"Det får han tåla" sa Amy nöjt och jag log.
"Bad girl" sa jag och blinkade mot Amy som skrattade.
"Så vad ville du prata om?" Frågade Amy sakta och jag ryckte på axlarna och flinade.
"Jag vet inte riktigt, jag vill bara att du ska veta att jag finns här för dig i alla lägen" sa jag och tittade in i Amys tindrande ögon.
"Och jag finns här för dig" svarade Amy och fnittrade.
"Asså det här har varit min dröm sedan jag hittade er på youtube för typ två år sedan" sa Amy efter ett tag medan ett stort leende bildades på hennes läppar.
"Hahah vadå?" Skrattade jag fram och Amy höjde på ögonbrynen en aning.
"Att få umgås med er och veta att jag kan lite på er och att ni finns här för mig" sa Amy drömmande och jag skrattade lite generat.
"Det är många som drömmer om det" sa Amy nedstämt och fnös lågt medan hennes stora leende försvann.
"Vad menar du?" Frågade jag mjukt även om jag någonstans i bakhuvudet anade vad hon pratade om.
"Jag fattar bara inte varför just jag ska få chansen när det är så många andra som har kämpat så mycket mer" sa Amy lågt och hest.
"För att du är du Amy" svarade jag kort och Amy tittade upp på mig och mötte min blick...